Resultatet fick mig att rodna
BERLIN. Bara Susanna Kallur kan rädda en svensk VM-fest i sommar.
Hinner hon tillbaka till normal form blir hon det enda svenska guldhoppet i Berlin.
Carolina Klüft i längd – glöm det.
Hennes 6,07 i går fick mig att rodna.
Det är till och med så att hockeyallsvenska Växjö Lakers slår Carro på hemmaplan numera.
Carros frivilliga hopp från sjukampspiedestalen har landat i en längdhoppsgrop där jag inte ens räknar henne som medaljhopp i Berlin.
Frågan är om hon ens tar sig till final.
Jag vet inte vad man ska jämföra hennes frivilliga avhopp från världsscenen med, men det är som om Alexander Ovechkin plötsligt skulle bestämma sig för att bli defensiv back eller att Zlatan skulle få för sig att ersätta Andreas Isaksson i det svenska landslagsmålet.
Carro var faktiskt bättre som längdhopperska då hon tävlade i sjukamp och hon har inte varit i närheten sedan dess, trots att hon strukit sex energislukande grenar.
Sanna – vårt enda hopp
Men hon är bara en del av det stora mörker som sänkt sig över friidrotts-Sverige likt det gråmulna midsommarvädret.
Ljusen har slocknat.
Det är inte så att svensk friidrott blivit sämre totalt sett.
Det är bara en tillfällig och slumpartad topp som nått sitt slut.
Med namn som Christian Olsson, Stefan Holm, Kajsa Bergvist och sjukamperskan Carolina Klüft borta är medaljchanserna lika med noll i VM i Berlin i sommar.
Om nu inte Sanna kommer som en stormvind nu då stålplattan över hennes gamla stressfraktur äntligen är bortopererad.
En comebackande Christian Olsson då?
Glömde jag honom?
Nej, inte alls.
Olsson blir utan medalj
Jag tror att Christian gör ett nytt försök till comeback i sommar och han kommer säkert hoppa en bit över 17 meter om kroppen håller.
Men i Berlin kommer det att krävas ett skutt över 17,50 för att ens slåss om en medalj (om väderförhållandena är normala).
Tresteget har tagit ett rejält kliv framåt internationellt sedan Olsson skadeelände började.
Redan så här tidigt på säsongen har fem hoppare nått 17,60 eller längre.
Nej, den enda jag kan se som medaljör i Berlin i sommar är Susanna Kallur – om hon hinner tillbaka från sin skada.
Det handlar om hennes livs lopp.
För en skadefri och normal Sanna förvandlas till ett omedelbart guldhopp på 100 häck.
Efter allt elände kan sommaren 2009 bli hennes stora chans.
Pendeln svänger snabbt och nu är det värsta konkurrenterna som har problem.
Tillfällig formtopp
Tiderna på damernas 100 häck har inte skrämt någon så här långt in på säsongen, förutom kanadensiskan Priscilla Lopes-Schliep 12.52 från Doha i början av maj.
Men det tror jag bara var en tillfällig formtopp.
Sanna slår Lopes-Schliep nio gånger av tio.
Hon har 6–1 i inbördes möten mot kanadensiskan och enda gången hon förlorat var då hon stupade i OS i Peking.
Men ingen ska vara förvånad över att svensk friidrott tar ett kliv tillbaka den här sommaren.
Det började faktiskt redan i VM i Osaka 2007, då det stannade vid en svensk medalj – Carros VM-guld i sjukamp.
Jag har varit på alla VM i friidrott sedan starten 1983 och Sverige tog bara en enda medalj (Patrik Sjöbergs guld i Rom 1987) på de fem första världsmästerskapen.
Det blev ett andra då Ludmila Engquist blev svensk medborgare och vann 100 häck i Aten 1997.
Ett normalt utfall för en friidrottsnation som Sverige.
Det vi såg första halvan av 2000-talet var långt ifrån normalt och bara en lycklig slump av tillfälligheter.
Två svenska supertalanger kom fram på nästan samma gång – Christian Olsson och Carolina Klüft – och de har faktiskt stått för fyra av de fem VM-guld Sverige tagit på 2000-talet.
Carro har ensam tagit tre.
Nu har Sverige bara ett realistiskt hopp i Berlin senare i sommar.
Sanna mina ord.
Här i Berlin finns bara två svenskar med i Golden League-premiären.
Emma Green i höjd och Johan Wissman på 400 meter.
Det säger en del.
Och ingen är någon favorit.