Den viktigaste frågan har tappats bort
Brenning: Synd att ingen pratar om det
PARIS. Sverige olympiska kommitté gjorde inget formellt fel när de stoppade internationellt kvalade svenskar från OS i Paris.
Det är bra att det är så.
Det är synd att vi fortfarande inte diskuterar den viktigaste frågan.
Det är ingen skräll att Sveriges olympiska kommitté har formellt herravälde över uttagningen till den svenska OS-truppen och att de överklaganden idrottarna därmed inte efteranmäls till spelen i Paris. Inte heller något fel i det, det är bättre för svensk idrott att vi bestämmer vilka som ska få åka än att den internationella kommittén gör det.
SOK har bestämt sig för att ha striktare uttagningskriterier än IOK, bland annat för att försöka skapa någon slags balans och rättvisa även mellan de olika grenarna. Därför krävs att du som svensk ska anses ha chans att sluta åtminstone tolva på OS för att få åka (om du inte uppfyller det hopplöst lösa framtidskriteriet som borde diskuteras mer).
Men den viktigaste frågan av alla har ändå tappats bort.
Vad vi ska ha vår idrott till.
Jag frågade häromdagen SOK:s truppchef Peter Reinebo vad SOK:s främsta uppgift är. Han beskrev hur kommittén ska möjliggöra att Sverige tar så många medaljer som möjligt, att fler (sämre, mitt ord) deltagare riskerar att de bästa inte får lika bra förberedelser och att för svaga lagkamrater (mina ord igen) dessutom riskerar ”prestationsmiljön” i gruppen.
Källor på det? Ja, tack. Men det är inte där jag vill stanna.
Prioriterar medaljer
SOK prioriterar medaljer. Det framgår mer än tydligt av de fyra långsiktiga målen kommittén listar i sin verksamhetsberättelse:
Sverige ska ha kapacitet att ta 20 medaljer varav minst 5 guld vid vinter-OS 2026 och sommar-OS 2028. Men SOK ska också fördubbla intäkterna till 2028, öka intresset för Sverige och den olympiska rörelsen och vinna olympiska evenemang till Sverige.
Rörelsen nya generalsekreterare Åsa Edlund Jönsson (hämtad direkt från det enda tv-hus i Sverige som inte behöver oroa sig över kommersiella intäkter) ser också ut att ha gjort det till en av sina huvuduppgifter att få in mer pengar till elitidrotten.
Undersökningar har presenterats kring hur underfinansierade de svenska elitidrottarna är, något som sedan återkommande lyfts i intervjuer och framträdanden.
Allt samtidigt som forskarna bakom rapporten också påtalar att mer pengar inte nödvändigtvis kommer innebära fler medaljer. Sydkorea är som exempel en av de mest välfinansierade nationerna i världen på elitidrottssidan. Samtidig har de hopplöst svårt att lyckas i stora lagsporter (som kräver en annan typ av talangutveckling).
Men även det är en annan fråga.
För oavsett allt det här: Vad ska vi ha vår idrott till? Är pengar och medaljer allt vi värderar? Är det verkligen den olympiska andan sammanfattad?
Jag förstår att det är svårt att hitta sponsorer som vill betala för en 17:e plats på OS. Men om det är allt vi går efter låter vi plötsligt det kommersiella, marknaden, styra hela vår idrott.
Vill vi det?
Ändå verkar allt inom idrotten i dag handla om pengar. För den här diskussionen gäller inte bara i Sverige. Den präglar nu plötsligt hela de olympiska spelen som länge försvarade amatöridrotten och aktivt pressade tillbaka kommersialiseringen av elitidrotten.
Friidrottsförbundet har nu för första gången infört prispengar i sina grenar och internationella fackförbund för elitidrottare skriver debattartiklar där de kräver att OS-intäkterna också tillfaller idrottarna själva.
Jag förstår att det provocerar att se IOK-potentaterna äta, dricka, festa och bo upp alla resurser idrottarna skapat. Men vill vi skapa likadana monster av de aktiva?
Vill inte ha optimala förutsättningar
Jag vänder mig också emot ambitionen att alla svenska OS-deltagare ska få optimala förutsättningar. Jag förstår att de själva vill sträva mot det, men OS skulle för mig förlora en stor del av sin kraft och poäng om alla deltagare var fotbollsmiljonärer.
Jag vill ha en deltidsarbetande brandman. Jag vill ha en studerande datatekniker. Det är också att pusha gränser. Det är också (och ännu mer!) att vara en förebild.
Jag tror det är viktigt, på riktigt, att idrottarna är en del av folket. Att vi kan identifiera oss med dem. Att vi kan sympatisera med dem.
Så vad ska vi ha vår idrott till? Ska vi bara låta den yppersta eliten delta på OS, eller finns det en poäng i att skicka även andra?
Intressant är att SOK själva lyfte fram helt andra värden än bara pengar och ädelmetaller när de 2018 försökte motivera varför de ska få ännu mer bidrag.
Då skulle de också ”skapa fler goda förebilder, inspirera, skapa möjligheter och sprida de olympiska värderingarna om vänskap, respekt och strävan efter utveckling.”
Mål som öppnar för helt andra kriterier när OS-biljetterna ska delas ut.
Men innan någon bestämmer sig för det måste vi först gemensamt svara på frågan:
Vad ska vi ha vår idrott till?
Det är bra att Cas eller IOK inte får bestämma det. Men det vore välkommet om vi hade en diskussion nu när makten tack och lov ligger i våra egna händer.
OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program
Medaljligan
| Nation |
|---|
Inga medaljer utdelade för vald sport.