Kallurs tårar

Lasse Anrell: Jag har förstått att en hel svensk nation stod i kö för att trösta henne

OSAKA. Tårar kan vara guld.

Fjärdeplatser är nästan alltid skit.

Susanna Kallurs fjärdeplats var skit, men den var också det slutgiltiga besviset för att hon nu verkligen är en världsstjärna och blir en av huvudfavoriterna i OS i Peking.

Susanna Kallur kände det kanske inte just då, men så mycket har jag förstått som att en hel svensk nation stod i kö för att trösta henne.

Det kan också vara värt en del.

En hundradel från bronset.

Två hundradelar från silvret.

Det var en bitter dag.

En dag för tårar.

Det var en dag där vi lärde oss det vi nästan glömt när det gäller friidrott: svenskar KAN förlora och allra värst är de där fjärdeplatserna.

Allra först:

Var det rätt att protestera mot att Michelle Perry var inne på Susannas bana? Klart det var. Ledningens jobb är att göra allt lagligt för att svenskarna ska vinna.

Det är långt ifrån säkert att protesten hade gått igenom, men det viktiga var att visa att friidrottssupermakten Sverige inte är ett spår rädd för USA.

Jag vet inte hur mycket ni såg av de hjärtskärande scener som utspelades på innerplan i går.

Jag satt precis vid mållinjen och kunde följa dramat, sekund för sekund, tår för tår.

Hon ser helt förkrossad ut

Det jag såg var det här:

Susanna faller efter målgången. Hon reser sig och ser närmast chockad ut. Det är som om ansiktsfärgen förändras. Det är som om hon förväntar sig det värsta, men ­ändå hoppas.

Men så kommer fjärdeplatsen upp på tavlan. 12,51, personbästa. Det är ingen tröst. Hon tar några medtävlare i hand, men drar sig snabbt undan till en avskild plats. Vid den stora vattenhinken med is och vatten sätter hon sig med nerböjt huvud. Hon ser helt förkrossad ut. Inne på arenan startar Michelle Perry sitt ärevarv med amerikansk flagga. Sanna sitter med nerböjt huvud. När hon ser tv-kamerorna till vänster vrider hon ansiktet åt höger. Men det är inte riktigt bra det heller; hon tvingas titta på rivalen Perrys ärevarv.

Susanna böjer ner huvudet igen. Sitter helt stilla i en minut. En minut som känns som en evighet. Så fattar hon ett beslut: torkar sig under ögonen, ser ut som om hon verkligen stålsätter sig och reser sig sakta upp. Det ser ut som krävs omänskliga krafter. Med fuktiga ögon går hon till Marie Lehman vid SVT:s bås. Hon får en kram av Lehman, tårarna börjar rinna igen, hon får en minut på sig att hämta sig och torka tårar innan intervjun startar. När den börjat skrattar hon till en början, men det tar bara några sekunder så är ögonen tårfyllda igen.

Hon lämnar Lehman och just då smiter Michelle Perry förbi och ger henne en kram som hon besvarar och det är omöjligt att avgöra om det är en kram av tröst eller av hånfullhet. Kanske av båda.

Thörnblad grät inte – han hade dålig laddning

Rivaliteten mellan dem har nog varit en smula över­driven i svenska media, men det är ändå inte svårt att se det märkliga i att Michelle Perry var inne med armbågarna och händerna på just hennes bana vid de sista häckarna.

Sportbladet har bildbeviset.

Sara Wedlund brukade alltid säga att det var lite knuffigt på 5 000 meter. Nu vet vi att det kan vara lite knuffigt på 100 meter häck också.

–I en perfekt värld hade jag hållit i hela vägen, säger Susanna hos journalisterna.

Hon torkar tårar och skrattar om vartannat och säger att hon är glad över tiden men att det är lite rörigt med känslorna just nu.

Tack, det märker vi.

Tack också för att det får vara så.

En stund senare skulle vi få se en annan svensk komma in i samma område.

Linus Thörnblad grät inte. Han log generat och pratade precis som i OS om dålig laddning. Dålig laddning? I en VM-final? Han borde prata med en psykolog. 2,16 i en VM-final är ett totalt och fullständigt fiasko. Mentalt och idrottsligt.

Han bar sin ryggsäck så att den såg ut som en fallskärm på framsidan. Han behövde ingen fallskärm. Såna höjder nådde han inte.

Sanna slutade till slut att gråta.

Wissman blir fyra i finalen

Johan Wissman kom in och han var strålande glad. Kroppen kändes fantastisk, sa han. Nytt svenskt rekord. Världstid. Andraplats i en semifinal i VM. Inte ens trött. Ingen mjölksyra.

Han lär väl visserligen bli fyra i finalen. Sverige är ju bevars Landet Fjärdeplats igen, men det är fantastiskt bara det.

Susanna lyssnar lite på honom och daskar till honom i hans välpumpade rumpa med en tom vattenflaska. Den studsar tillbaka mot henne. Bra laddning.

Stefan Holm gråter inte heller.

–Jag är jävligt besviken, säger han.

Jag såg hans hoppning och kunde egentligen bara tänka att jag blev mest imponerad över hans lugn och totala koncentration.

Att han sen inte hoppade högre är kanske inte så förvånande. Han är ungefär så här bra.

Pappa Johnny sa det som vanligt enklast:

–Halva finalfältet är såna där Lycka Till-grabbar. Får dom träff vinner dom.

Det kanske stämmer.

Däremot är det väl en smula genant för sporten att det kommer en förvirrad basketspelare och hoppar högst med en konstig kravlande icketeknik.

Är det inte svårare att hoppa höjd... eller?

Bra, men obehaglig fråga.

Susanna går sin väg och i ett hörn står ett gäng svenska ledare och diskuterar: protest eller inte protest. Hundradelarna går och när de diskuterat färdigt så har tiden runnit ut.

Det här var väl en sån kväll.

Även där var vi på sin höjd fyra.

Bättre chanslös än nära himlen

Sist jag var med om att en sån här protest gick igenom var vid VM i Göteborg där Merlene Ottey och Gwen Torrence gnabbades.

Torrence var inne på fel bana i en kurva och diskades.

Bevisningen var nog något svagare den här gången, även om det borde vara förbjudet att knuffa motståndare. Men Susanna kanske behöver lite vassare armbågar?

Jag förstår att hon grät. Så nära, men ändå så långt borta. Ibland är det bättre att vara chanslös än att vara så nära himlen.

Men jag tycker att hon ska torka sina tårar och tänka tillbaka på ett fantastiskt mästerskap.

Hon gjorde sin första VM-final. Hon dominerade försök och semifinal. Hon gav Perry en match och visade att hon är i absoluta världstoppen.

Vem hade trott det för ett år sen?

Knappt ens Susanna själv. Njut av det en stund och tänk på att det bara är ett år till OS, Susanna. Då kommer du att ha stor glädje av all erfarenhet och alla tårar från i går.

Då kanske de till och med kommer att vara guld värda. Och då vet du dessutom att det är den som knuffar bäst vid sista häcken som vinner...