”De ser oss som deras landslag”
I dag spelar Dalkurd glödhett derby – men ordföranden lämnade Sverige för att kriga mot IS: ’En massaker pågår’
Den lokala fotbollsmakten står på spel. En plats i superettan också.
I tio år har Dalkurd kämpat för den här dagen – ändå betyder den inte längre särskilt mycket alls.
Sportbladet åkte till Borlänge för att följa en speciell klubb under en traumatisk tid.
När Ramazan Kizil väl kommer hem till villan i Borlänge är han tydligt uppvarvad.
Jag utgår ifrån att han är stressad. Vi har sprungit om varandra några gånger under dagen, och nu har klubbordföranden mindre än en timme kvar till Dalkurds styrelsemöte.
Vi slår oss i alla fall ner i vardagsrumssoffan, och jag ställer någon sorts svepande inledningsfråga. Kriget som sprider sig genom Mellanöstern, den islamiska statens framryckningar, den omringade kurdiska staden Kobanê – hur har allt det här egentligen påverkat Dalkurd? Det dröjer flera sekunder innan det kommer något svar.
– Påverkat...
Ramazan Kizil vrider upp blicken, tittar rakt mot mig. Det är nu jag ser att hans ögon är fulla av tårar.
– Jag ska berätta en nyhet som inte ens min familj känner till... Jag åker nu, till kriget. Jag vill vara med där.
Rösten darrar. Orden kommer stötvis, men uttalas med ett oerhört eftertryck.
– Jag har bokat biljetter, flyger i natt. Man kan inte bara vara publik när det pågår en massaker framför hela världens ögon. Jag flyttade från mitt hemland för att kunna leva som kurd, och nu...
Så reser sig Ramazan Kizil ur soffan, sätter handen för ansiktet och går ut ur rummet.
– Ni får ursäkta mig.
Kvar i soffan sitter jag med två av familjens barn. Vanligtvis är Adil Kizil sportchef i Dalkurd, men mer än något annat är han givetvis sin pappas son. Han tittar tomt framför sig, nickar långsamt.
– Jag misstänkte det här. De senaste dygnen har påverkat honom så extremt mycket.
”Hjärnan funkar inte nu”
Efter ett par minuter kommer Ramazan Kizil tillbaka. Dalkurd är på många sätt hans livsverk, och nu är det några få dagar kvar till den största matchen i klubbens historia.
Toppmöte på tröskeln mot superettan.
Derby mot Brage. Tusentals åskådare på klassiska Domnarvsvallen.
Själv kommer inte Ramazan Kizil att vara en av dem.
– Hjärnan funkar inte nu. Jag hittar faktiskt inte ord för att beskriva det här. Dalkurd eller inte Dalkurd... Jag bryr mig inte. Dalkurd har alltid kommit först, till och med före min fru och mina barn. Dalkurd har varit en del av mig själv. Men när jag ser hur mitt folk och mina kompisar får sina huvuden avhuggna av barbariska odjur, då går det tyvärr inte längre att tänka på Dalkurd.
Ramazan Kizil växte upp i det han själv ser som Kurdistan, men som formellt numera är sydöstra Turkiet, nära gränserna mot både Syrien och Irak.
Han var framgångsrik, framstående. Familjen hade både mark och pengar. Själv blev han framröstad till muxtar – en sorts blandning mellan byfogde och kommunalråd – redan som 25-åring.
Det var bara det att han var kurd, pratade kurdiska och sympatiserade med den kurdiska saken i ett Turkiet som i praktiken förbjudit det kurdiska. Kizil både fängslades och torterades.
– Jag fick inte prata mitt språk i skolan, jag fick inte ge mina barn de namn jag ville, jag kunde inte leva en minut utan rädsla. Till slut återstod bara tre alternativ: att underkasta sig, att kriga eller att fly. Och jag hade sex barn, med ett sjunde på väg. Jag hade ingen möjlighet att ta ett gevär och bege mig upp i bergen.
Familjen kom till Sverige precis då 1980-talet gick över i 1990-tal. Under de första åren i det nya landet jobbade Ramazan Kizil som diskare.
– Arbetspassen varade mellan klockan nio på morgonen och midnatt, och jag jobbade i två års tid utan att ha ledigt en enda dag. Inte en enda.
”Smaka på friheten i Sverige”
Med tiden öppnade Kizil först ett gatukök och sedan en pizzeria. På ett plan gick anpassningen till en annan sorts liv bara bättre och bättre, men på ett annat hopade sig problemen.
Runt millennieskiftet var Borlänge hela Sveriges mest brottsbelastade kommun. Allt fler ungdomar ramlade av samhällsstegen för att istället sjunka ner i kriminaliteten och drogerna.
Ramazan Kizil visste vilka de här ungdomarna var. Det var hans vänners barn, hans släktingars barn, hans egna barn. En av de egna sönerna fastnade i missbruk.
– Som person är jag sådan att jag alltid först tänker på mina skyldigheter, inte mina rättigheter. Vi fick smaka på friheten här i Sverige, så vi ville ta vårt ansvar och ge litegrann tillbaka. I hela våra liv kommer både jag och mina barn vara tacksamma för att vi fick leva livet utan rädsla. Och vårt folk skulle inte bli en belastning för det här samhället.
Dalkurd FF grundades den 26 september, 2004, med det sociala ansvaret som uttalad grundprincip.
– Vi bildade Dalkurd av två skäl. Den ena var att göra något i kurdiska färger, men det var inte huvudanledningen. Det viktigaste var att försöka göra något utifrån våra skyldigheter som pappor, invandrare och medmänniskor.
Och framgångarna? De fem uppflyttningarna på lika många säsonger? Tja, det var aldrig utifrån dem som planeringen utgick, men de ska heller inte beskrivas som en tillfällighet.
– När vi började jobba med klubben såg vi med våra egna ögon att det fanns många som inte ville att vi skulle klättra uppåt. På grund av att vi ses som en invandrarklubb finns det jättemånga som inte vill att vi ska lyckas med någonting. Hela tiden får vi de markeringarna och signalerna, att vi inte ska sticka upp, och därför har det blivit viktigt att visa att vi också kan lyckas. Annars hade vi inte brytt oss. Då hade vi lika gärna kunnat ägna oss enbart åt ungdomsfotboll.
Ramazan Kizil skakar på huvudet.
– De flesta andra klubbar hade inte ens klarat sig en månad med våra förutsättningar. Efter snart tio års kamp har vi fortfarande inte ens fått möjligheten att bygga ett eget klubbhus. Dalkurd... Ett folk utan land, en klubb utan hem.
Bazar snabbgross ligger längst ner på det stora industriområdet som löper längs med Riksväg 50 på väg ut från Borlänge. Det här är Dalkurd FF:s högkvarter, eller i alla fall det närmaste ett sådant de kommer.
Sportchefen Adil Kizil ber först om att skjuta lite på besöket – en av dagens stora varuleveranser måste spedieras och administreras – men tar sedan emot inne på kontoret.
– Det är här jag har spelarmöten och förhandlar kontrakt, antingen här eller på Wayne’s. Lite längre bort i korridoren finns ett rum som våra tränare får låna, och ett annat där vi har våra styrelsemöten.
När Dalkurd grundades var Adil Kizil en lovande 20-årig målvakt, på gränsen till att slå sig in i Brage och superettan. En vinter senare spelade han i division 6.
– Det var ju ett ganska galet steg, men det var som pappa sa: ”Vi pratar om hur vi sätter det sociala framför fotbollsframgångarna. Men om inte ens min egen son tror på det – vem ska då göra det?”.
”Vi är kurder, vi kämpar på”
Den egna karriären är avslutad sedan knappt två år tillbaka. Nu ansvarar Adil Kizil för att forma en spelartrupp för superettan, samtidigt som han ska slå vakt om klubbens utgångspunkt och tradition.
Enkelt är det inte. Manöverutrymmet är mindre än det hade kunnat vara.
– Det är ju ingen hemlighet att vi upplever det som att Brage gynnas systematiskt här. Hela kommunen består av gammalt Brage-folk, men när jag har möte med barn- och ungdomsenheten känner de inte ens till vårt arbete i skolorna, våra nattvandringar och allt socialt ansvar vi tar i stan.
Förra vintern var Dalkurd ett enda styrelsebeslut ifrån att lämna Borlänge för Knivsta. En flytt framstod på många sätt som det absolut mest effektiva sättet att förlösa klubbens potential.
– Vi stod inför en situation då vi var den division 1-klubb i Sverige som fick betala mest, mot minst i utbyte. Det är i Borlänge vi vill vara – det är här vi känner oss hemma, det är här vi har blivit omhändertagna – men vi bromsas av att vara kvar här. Vi hade snabbt blivit mycket större om vi hade flyttat.
Mitt i utläggningen är det som att Adil Kizil kommer på sig själv. Han vill inte spela offerrollen, inte fastna i en pessimistisk klagovisa.
– Äh, vi är kurder, vi kämpar på. Vi har inget klubbhus, inget kansli, men vi har ändå gjort grejer som synts över hela kontinenten. En halv miljon människor gillar oss på Facebook, vi är den mest välkända kurdiska klubben i Europa.
Det finns två olika Dalkurd. Dels den lilla svenska småstadsföreningen där några få nyckelpersoner knallar runt med hela klubben på fickan – dels den internationella storklubben med globalt rykte.
Få tröjan – eller självmord
I våras åkte hela a-lagstruppen på en speciell sorts träningsläger till den del av världen som familjen Kizil kommer ifrån. Själva tränandet var underordnat, ögonöppnandet var i stället det som prioriterades.
– De flesta av våra spelare är ju inte kurder, men på den resan fick de också känna av reaktionerna som våra symboler leder till. De fick se både hatet de väckte i vissa ögon, och glädjen de skapade i andra.
Adil Kizil berättar om en träningsmatch i den kurddominerade miljonstaden Diyarbakir, om hur det snabbt blev uppenbart att de lokala fansen höll på Dalkurd snarare än sitt eget lag.
– ”Först kommer landslaget, sedan klubblaget”. Det är så de ser på oss, som sitt landslag.
En supporter var särskilt... entusiastisk.
– Han kom fram och pekade på min tröja med vårt klubbmärke: ”Jag måste ha den där tröjan”. Men jag hade ingen annan, min packning var en och en halv timme bort. ”Jag ska ha den”. Till slut kom det fram vakter och så, men då tog han fram en kniv och tryckte mot strupen. ”Jag skär av mig halsen om jag inte får den”.
Vad hände?
– Du vet, vi blev ju chockade, men han var helt lugn. ”Jag begår självmord om jag inte får den där tröjan”. Så okej, vi fick ju fixa fram en tröja snabbt som bara fan.
Lagkaptenen Peshraw Azizi var inte en av spelarna som behövde lära sig om kraften i de kurdiska symbolerna. Det var just den dragningskraften som fick honom själv att lämna ett Syrianska som då låg i allsvenskan för ett Dalkurd två hack längre ner i seriesystemet.
– Det som avgjorde var att vi spelar med den kurdiska flaggan på bröstet. Hade det inte varit för den hade jag nog spelat någon annanstans. När du förstår vad den där flaggan betyder så kommer du ha ett helt annat hjärta på planen och bli en helt annan spelare för klubben.
Själv växte Azizi upp med en far som var peshmerga, en av de mytomspunna kurdiska gerillasoldaterna. Han berättar om en barndom då hans pappa ofta försvann ut i kriget under flera månaders tid, för att sedan komma ner från bergen med en fotboll under armen.
– Farsan skapade ett lag åt sina peshmergagrabbar. Han insåg att de behövde tänka på annat ibland, att livet inte bara kunde bestå av kriget, så ibland tog de paus för att spela några matcher. Det var där jag fick mitt fotbollsintresse. Jag brukade följa med på allt, tyckte att det var hur roligt som helst.
Familjen flyttade tidigt från de iranska till de irakiska delarna av Kurdistan, men livet som gerillakrigare är sannerligen inte vidare enkelt. Skottskadorna på Ali Azizis kropp blev allt fler, mordförsöken mot honom kom allt närmare.
20 år som peshmerga fick räcka. År 2000 kom familjen Azizi till Rönninge utanför Stockholm.
– Men nu har pappa åkt ner igen, tillbaka till bergen.
När åkte han?
– I förra veckan. Han förstod tidigt vad som skulle hända i Mellanöstern, så han ville egentligen åka direkt när det här med IS började i somras. Men då satte vi i familjen lite stopp för det. Det är egentligen inte läge för honom att åka och kriga, han är gammal nu.
Hur blev det?
– Det visade sig att han hade gjort ett avtal med mamma när de gifte sig. Inget om egendomar eller pengar eller något sådant – utan att han skulle förbli peshmerga resten av livet, och att han därför kunde behöva lämna familjen när som helst. Så då hade vi inte längre något att hindra honom med.
I somras tillbringade Peshraw Azizi ett par av sina semesterveckor i irakiska Kurdistan, där han arrangerade en fotbollsskola för de lokala barnen. Så fort fotbollssäsongen är över tänker han åka dit igen.
– Inte på så sätt att jag själv tar ett vapen och krigar i första hand, men staden jag ska till har tagit emot hundratusentals flyktingar, och jag vill försöka göra mitt bästa för dem. Jag vill få klubbarna där nere att använda fotbollen för att hjälpa de utsatta.
”Helt sjukt hur stora vi är där nere”
Vi åker en vända ner till Domnarvsvallen. ”Pasha” Azizi visar runt, pratar om hur han hoppas få den svenska fotbollsfamiljen att bidra med pengar och material.
Inne i omklädningsrummet som Dalkurd tilldelats är det fortfarande ett stort Brage-märke målat på väggen. Bredvid sidlinjen står en blå container märkt med ordet ”Expedition”. Det är förvaringsutrymmet som klubben får lov att använda.
Azizi flinar, vet hur en sorts underläge skiljer sig från ett annat. Det är en typiskt höstblöt svensk oktoberkväll. Inget regn, men en hinna av vatten i luften.
– Perfekt fotbollsväder. Jag önskar att derbyt kunde börja nu direkt.
Du känner fortfarande att det är viktigt? Många andra i klubben upplever ju att det helt tappat sin betydelse.
– Jo, jag vet, och jag förstår såklart precis vad de menar. Jag satt själv med en vän tidigare i dag, och vi pratade om att vi måste protestera på något sätt, kanske genom att inte ens spela den här derbymatchen. Det är klart att det som händer där nere är viktigare än allt just nu – men samtidigt spelar vi med kurdiska flaggor på våra bröst. Skulle vi kunna ta oss upp i superettan nu skulle vi kunna skapa ännu större uppmärksamhet för de kurdiska frågorna.
I somras hände det flera gånger att Peshraw Azizi blev stoppad av väderbitna farbröder på grusvägarna i avlägsna irakiska byar. De ville inte bekymra sig för IS senaste framryckningar – de ville diskutera hur Dalkurd skulle göra för att pressa sig förbi IK Frej i toppen av norrettan.
– Det är faktiskt helt sjukt hur stora vi är där nere. Och jag vill verkligen vinna för den här flaggan, jag vill göra det för de där gubbarna och för barnen som jag träffade på flyktingförläggningarna i somras. Den tanken ger mig en sorts kraft när jag mår så dåligt som jag gör nu.
Domnarvsvallen ligger bara några hundra meter bort, men hemma hos Ramazan Kizil finns det inte längre utrymme att tänka på någon fotbollsarena.
Det är snart dags att ta farväl. Mindre än sju timmar tills flyget lyfter från Arlanda, ett par timmars bilresa dit.
– Hade inte allt det här hänt i Kurdistan hade det här derbyt varit det absolut viktigaste i mitt liv. Det finns många bra människor i Brage, men samtidigt är de också en symbol för hur vi har blivit motarbetade genom åren. Jag kunde gå fram till mina spelare eller tränare och säga: ”Om vi inte slår Brage har du inte något jobb kvar. Det är vinna eller dö”.
Och nu?
– Nu skulle jag inte använda såna ord. Jag har fått höra att Brage tänker hjälpa oss med att samla in pengar till krigets offer. Fotbollsrivaliteter betyder inget längre.
”Som en dödsdömd utan advokat”
På tv:n snurrar de senaste uppdateringarna nerifrån Mellanöstern. Det är svårbegripliga bilder. Belägringen av Kobanê är inne på sin fjärde vecka, och staden förblir omringad av IS stridsvagnar. Den mäktiga turkiska armén står uppradad vid gränsen några få hundra meter därifrån, men visar ingen vilja att vare sig ingripa eller släppa igenom kurdiska krigare.
– Tiotusentals människor är fortfarande fast i Kobanê, och om staden faller till de här monstren kommer det att leda till en massaker som mänskligheten knappt sett motstycke till. Ändå är det ingen som gör någonting. Det är som att världen inte behöver oss kurder. Vi är som en dödsdömd utan advokat.
Vad tror du kommer att hända när du kommer ner?
– Jag har ingen som helst aning. Det enda jag vet är att jag ska göra absolut allt som står i min makt för att ta mig fram till Kobanê. Även om jag inte gör någon skillnad på egen hand skulle jag inte kunna leva med mig själv ifall jag bara står som åskådare och väntar på slakten.
Gråten kommer och går medan Ramazan Kizil pratar, och den skiftar också i karaktär. Ibland är det tårar av vrede, ibland är det tårar av stolthet och ibland är det tårar av sorg.
Att höra på påminner otäckt mycket om att lyssna på formulerandet av en sorts testamente.
– När jag flydde så gjorde jag det för att ge mina barn en plats i livet. Jag är klar med det nu. Jag är 56 år gammal, och de har kunnat skapa sig sina egna liv som kurder. Om jag dör nu så förstår mina barn att jag gör det för deras rättigheters skull.
Jag frågar inte längre om Dalkurd FF, men Ramazan Kizil återvänder själv till fotbollen innan han slutar prata.
I nästan tio år har klubben varit det allra viktigaste i hans liv. I dag är det inte längre så. Och just nu existerar inget i morgon.
– Vad ska jag säga? Jag vet att vår klubb har gjort Borlänge till en bättre stad, och på så sätt har vi också gjort världen till en lite bättre plats. Och vi har gjort det i kurdiska färger. Jag hoppas att det fortsätter så även om jag inte kommer tillbaka.
Fotnot: Borlängederbyt slutade 0-0 och innehöll två röda kort.