Ibland tänker jag: Vad håller jag på med?

Johanna Frändén

Eldebrink om proffslivet

RIVAS. Det historiska VM-silvret gav en enkelbiljett ut i den europeiska hetluften.

Väl där har Elin Eldebrink tagit

ytterligare ett steg mot den absoluta världstoppen – och gjort samma resa möjlig för yngre generationer.

– Vi har gjort att Europa fått upp ögonen för basketsverige, säger Elin Eldebrink.

Augusti 2007 är för alltid sommaren då Sverige tog första steget ut ur blåbärsnationernas skugga och ut på den internationella basketscenen. Silvret i U19-VM är en av svensk idrotts största bedrifter i modern historia och utan bragden i Bratislava hade jag knappast suttit på ett kafé i Madrid­förorten Rivas med Elin Eldebrink två och ett halvt år senare.

– Vi hoppades mest att gå vidare från första gruppspelet för att få vara kvar och kolla på semifinalen och finalen. Vi hade ingen tanke på att vi skulle vara med där själva. Direkt när vi kom till Slovakien hamnade vi i en matkö bakom USA:s lag. De frågade oss vilka vi var och var Sverige låg, berättar Elin Eldebrink.

När de möttes i VM-finalen ett par veckor senare hade tjejerna från USA bättre koll. Mot de nära två meter långa amerikanskorna var svenskorna, i dubbel bemärkelse, ett nummer för små, men VM-silvret

hade gett rejält med eko i basketeuropa. Framför allt pratades det om två tvillingsystrar från Södertälje. Två och ett halvt år senare har fem av tjejerna från den ovanligt talangfulla generationen född i slutet på åttiotalet kontrakt utomlands.

Silvret hjälpte mycket

– Det är klart att VM-silvret hjälpte jättemycket för att få upp ögonen för svenska spelare överhuvudtaget. Först var det vi och nu kommer en massa nya spelare ut. Det blev bra publicitet för oss alla, säger Elin.

Systern Frida, som blev utsedd till VM-turneringens mest värdefulla spelare, hamnade i franska Farbes, några mil norr om spanska gränsen. Efter en kort sejour i samma klubb skrev Elin på för Madridlaget Estudiantes. Förra säsongen lyckades de med nöd och näppe hålla sig kvar i högstadivisionen, men toppklubbarna i Spanien var imponerade av den svenska guarden.

Det blev flytt till Rivas Ecópolis som just nu ligger tvåa i tabellen och enkelt tog sig vidare från gruppspelet i Euroleague, dambasketens europeiska klubbturnering. Halva truppen består av utländska spelare och alla är heltidsproffs. När vi träffas har laget suttit ner i en två timmar lång taktikgenomgång och gemensam videogranskning av helgens förlustmatch.

– Vi förlorade med onödigt stora siffror mot ett lag som vi brukar slå, säger Elin, som efter varje omgång i ligan får en matchvideo med sig hem av tränarna för att studera sin egen insats och se vad hon kan förbättra.

Satsningen är noggrann, seriös och på största allvar.

– Basketen är jättestor i Spanien. Just Rivas har inte så mycket publik, men på borta-matcherna kan det vara tretusen som tittar. Vi har alltid webb-tv och ofta tv-kanaler från Madrid som sänder från matcherna, säger Elin.

Förutom ett basketlag i damligan rymmer Rivas ett gigantiskt shoppingcentrum, en konstgjord sjö och ett industriområde. Samhället sägs ha haft Europas snabbaste befolkningsexpansion de senaste trettio åren, från femhundra invånare 1980 till sextiotusen i dag. Men så mycket mer än att träna, ta en fika med lagkamraterna och shoppa finns inte att göra. Då finns den spanska huvudstaden på två mils avstånd.

– När vi hade en ledig dag före jul tänkte jag åka in till Madrid och kolla lite, men det blev bara kaos. Jag hittade ingen parkering eller någonting, så jag fick vända och åka hem igen, säger Elin och skrattar.

Den mesta tiden går ändå åt till basket. Träning morgon och kväll, vila däremellan, ligamatch på helgerna och spel i Euro­league under veckorna.

– Ibland tänker jag ”vad håller jag på med?”. Jag leker ju bara. Jag går till träningen och tänker ”det här är mitt jobb!”. Ibland inser man inte det. Jag gör ju det här för att jag tycker att det här är så himla kul att spela basket, men det är ett väldigt speciellt liv. Man går upp, äter frukost, går till träningen, går hem och vilar, tränar igen. Man lever i sin egen lilla bubbla.

Trots framgångarna med VM-silvret 2007 räckte Sveriges damer inte till på seniornivå i somras. De föll mot Holland i EM-kvalet och missade att ta sig upp i A-gruppen och får därmed inte spela mästerskap de två kommande åren.

– Det är tråkigt att vi inte fick till det. Det var tungt ett tag. Men det är bara under två år som vi inte är med i A-gruppen. När jag är 24 kan vi spela där igen, säger Elin.

Vid 22 års ålder har hon redan tagit sig till ett topplag i en av de absolut bästa ligorna

i Europa. Träningsvilja och en vinnarskalle utöver det vanliga är det tränare och lagkamrater brukar ange som orsak till varför det gått så bra så snabbt för båda systrarna Eldebrink.

Tävlingsinriktad släkt

Med pappa Kent, som tog OS-brons i spjut 1984 i Los Angeles, och farbror Anders som spelade Tre Kronor i över ett decennium finns de båda egenskaperna väl nedbäddade i familjens DNA.

– Jag har alltid gillat att träna. När jag var yngre blev det nästan för mycket. Pappa satt i bilen och väntade efter träningen och sa till slut ”nu åker jag hem själv om du inte kommer”. Och så kommer jag från en familj där alla vill vinna. Sen är jag tvilling också, det kan innebära lite extra tävling. När vi var små tävlade vi i allt, vi sprang först till bilen för att sitta i framsätet och så. I vår familj blir det alltid tjafs när vi ska spela sällskapsspel. Men det har hjälpt mig jättemycket.