Niva: DIF:s problem är högre än Kaknästornet
Finns bara en spelare i Djurgården som klarar spelsystemet
De flesta trodde att vi skulle få se en oviss match mellan två jämnsvaga krisklubbar,
De flesta trodde fel.
Vi fick se ett Hammarby med både stabilitet och spets – och ett Djurgården med ett problemberg högre än Kaknästornet.
Det var ett vägskäl vid ravinens brant.
Hammarby hade precis släppt in ett tidigt baklängesmål i sitt ångestderby, och nedanför halvglesa läktare stod nu Pa Dembo Touray och pekade på en inkastad ölburk.
Dödgrävaren stod med skoveln redo.
Hammarby skulle ner i krisgraven, Tony Gustavsson skulle ledas inför avskedsgiljotinen och när allt ändå var igång var det väl lika bra att begrava hela Stockholmsfotbollen också.
Det var en korsning där den ena vägen inte ledde någon annanstans än rätt ner i fotbollens eget purgatorium.
Hammarby valde den andra.
Jensens bästa löpning
Lagkaptenen Mikkel Jensen tog en dubbel 60-meterslöpning för att städa bort burkar och desarmera känslor – dittills den både längsta och bästa löpningen han gjort under säsongen – och möttes av grönvita applåder.
Det här var ett lag med en match att vinna och en klack som hade bättre saker för sig än att ställa till med någon kvartsskandal.
Ibland vill jag bara stänga in mig i en torktumlare när Tony Gustavsson börjar rabbla om ”mental energi”, men den här gången köper jag hans matchsummering rätt av.
Hammarby vann inte matchen när Charlie Davies trampade in 2–1 – Hammarby vann matchen under en motig 20-minutersperiod i första halvlek.
De släppte in ett mål, blev bestulna på ett annat.
Ändå fortsatte de att mala.
Tuggade sönder Dif
Skenet från derbystrålkastarna låg på, och där i ljuskäglan såg de gamla cirkushästarna på Bajen-mittfältet plötsligt ut att vara erfarna snarare än föråldrade.
Söderström, Chanko och Jensen har spelat stormatcher i Lissabon, Aten och Köpenhamn, och gjorde nu rätt och slätt det som de visste att ett derby kräver.
Hammarby tuggade stadigt sönder Djurgården med ett kollektivt presspel, och slet isär dem med det efterlängtade raka uppspelsalternativ som Nathan Paulse nu erbjöd.
Efter en halvtimme lirkade Söderström fram bollen, och Emil Johansson lydde Bill Shanklys gamla maxim: ”Är du i straffområdet och vet inte vad du ska göra av bollen – skjut den i mål så kan vi diskutera alternativen sen”.
Sedan var det bara en fråga om när.
Det var uppenbart att Hammarby skulle avgöra, och det var tydligt vem som skulle göra det.
Charlie Davies hade kroppsspråket, löpningarna, intentionerna.
Under andra halvlek förvandlades Stockholmsderbyt till en gambiansk internuppgörelse – Davies, Touray och Ceesay har alla rötter i det lilla västafrikanska landet – där en offensiv kraft alltid tycktes större än två defensiva.
Spelade bedrövligt
Charlie Davies skulle bara göra mål, och plockade ur sig all den vinnarmentalitet han mejslat fram på amerikanska brottningsmattor för att nå dit.
Hammarby är sannerligen inte världens bästa fotbollslag idag heller, men de har i alla fall en hel del spelare som klarar av att vinna.
Djurgården då?
Ja, när man skriver om deras sorgliga föreställning är frågan bara vilket läge man ska ställa in vedklyven på.
Lukic och Jeglertz har bett om tålamod för att kunna bygga långsiktigt, men för att förtjäna det tålamodet måste de börja producera några enstaka tecken på att de är på väg åt rätt håll.
I går fanns inte ett enda sådant.
I går spelade Djurgården återigen minst lika bedrövligt som de gjorde under de mörkare stunderna av fjolårets fiaskosäsong.
Mycket av grejen med deras 4-3-3-spel – ja, med hela Zoran Lukics ledarskap – är att långt ifrån alla klarar av kraven det ställer.
Oavsett hur svagt materialet är kan ett svenskskolat lag alltid 4-4-2:a till sig några organisationspoäng, men så fort samma manskap ska försöka sig på ett 4-3-3 det inte behärskar försvinner precis all grundtrygghet.
Bara en klarar spelet
Efter matchen fick Zoran Lukic flera gånger frågor om vilka spelare i hans lag som inte dög för hans 4-3-3-spel.
De var felformulerade.
Just nu är frågan snarare om det över huvud taget finns några djurgårdare som klarar av det.
Såhär långt in i årets säsongsupptakt kan jag själv ge svaret.
De är precis en till antalet, och de heter Daniel Sjölund allihopa.