Här föds stjärnorna

En liga med amatörer engagerar mer än NBA och NHL – till och med Obama blir vansinnig i mars

helskärm

DURHAM Hysterin är total.

Teve pumpar konstant ut senaste nytt om Duke, Memphis, Louisville och de andra lagen. Och finns det ingen nyhet så kan nån alltid ha en åsikt om nåt. Tidningarna? Likadant. Radio? Japp.

Det här är March Madness.

När Sportbladet rör sig bland folk i delstaten North Carolina så är det collegebasket man pratar om. Inte att NHL-laget Carolina Hurricanes faktiskt ligger på slutspelsplats eller att NBA-laget Charlotte Bobcats har en teoretisk chans att nå slutspel.

Allt handlar om en liga med amatörer. Amatörer, visst, men med superstjärnestatus.

– Ja, alla pratar om det. Basketen här är enorm. Det är helt sjukt, säger Pontus Bondeson.

Han borde veta. Pontus Bondeson är 22 år gammal och går sitt tredje år på Duke University. Han kommer från Höganäs men har fullt stipendium på Duke, som amerikansk fotbollsspelare. Duke är tillsammans med University of North Carolina, som bara ligger 20 minuter därifrån, en stekplatta på USA:s basketkarta. Ingenstans är basketen hetare än här.

– Studenter tältar och bor utanför arenan för att få biljetter, säger Pontus.

I Greensboro, North Carolina, spelas första och andra rundan i två av slutspelsregionerna. Både University of North Carolina och Duke spelar där. Bara ett visst antal biljetter kan köpas av tältande studenter. För andra kostar biljetterna hundratals dollar och är det hetaste sedan skivat bröd.

Obama vansinnig i mars

Till och med president Barack Obama är vansinnig i mars. I hans slutspelsträd har han tippat just University of North Carolina som slutsegrare. Att världens mäktigaste man har tid att fylla

i ett slutspelsträd, och kommentera varje val, säger en del om hur stort March Madness är. I ESPN kom president Obama till och med med en personlig hälsning till University of North Carolina:

– Jag tippade er förra året – ni svek mig. Det här året, skäm inte ut mig inför hela nationen, okej? Jag räknar med er.

Även om tändningen är total våren 2009 så är det sannolikt att ingen vår nånsin kommer att slå den 1979.

I år är det 30-årsjubileum för den mest klassiska finalen genom tiderna.

Det spelar egentligen ingen roll vad slutresultatet blev. När folk pratar om collegefinalen 1979 handlar det sällan om vem som gjorde vad och hur det blev som det blev.

Folk pratar oftare om den som första dagen på en revolution.

På ena sidan: Michigan State och Magic Johnson, en innerstadskille från Lansing, Michigan, med ett stort, varmt, inbjudande leende.

På andra sidan: Indiana State och Larry Bird, en bonnkille från French Lick, Indiana, med en bister, nästan uttråkad uppsyn.

De målades upp som varandras motpoler. Den öppna Magic, en showman, och den instängda Bird som bojkottade media. Tillsammans propellerade de basketen till en helt ny nivå. I proffsligan NBA följdes Magic och Birds karriärer åt genom 1980-talet. Magic ledde sitt Los Angeles Lakers till fem NBA-titlar, Bird sitt Boston Celtics till tre. Tre gånger vardera fick de ta emot pris som ligans mest vädefulla spelare.

Mest välbevakad

Rivaliteten var precis vad basketen i USA behövde just då. NBA var på dekis, hade stora drogproblem och publiken hade börjat stanna hemma. Men Bird och Magic vitaliserade ligan och likheterna dem emellan var betydligt större än skillnaderna. Båda var individualister och lagspelare i samma person, båda hade förmågan att höja sig när det gällde som mest, båda hade vinnarskallar stora som planeter och båda hade en unik förståelse för spelet.

Och allting tog sin början 1979.

Finalen mellan Indiana State och Michigan State är en av de mest välbevakade i historien. Matchen, som spelades i Utah, är fortfarande den som haft högst tittarsiffra genom tiderna. Det här var innan ESPN och internet, i en tid då folk som inte bodde i Indiana knappast hade sett Larry Bird och folk utanför Michigan sannolikt inte sett Magic Johnson.

Det säger en hel del.

Förresten: Magic Johnsons Michigan State vann finalen med 75–64.

Ingen svensk var närmare starten på basketrevolutionen än Sten Feldreich. Han var så nära att det borde göra ont för honom att ens tänka på det. Han kunde ju faktiskt ha spelat i klassikerna.

Nyckelordet här är: Kunde.

Sten Feldreich spelade i Michigan State säsongen 1977-1978, Magic Johnsons första år med laget. Men när Magic Johnson klippte ned nätet i Utah så satt Sten Feldreich hemma i Sverige.

– De ville ju ha kvar mig. Men jag fick inte tillgodoräkna mig studierna i Sverige sedan och att då vara där i fyra år och studera och sen åka hem och göra om allt kändes inte bra. Dessutom hade jag en flickvän som inte kunde komma över till USA. Så jag åkte hem 1978.

Ångrar du dig i dag?

– Ångrar mig? Nej, det var ett moget övervägande. Livet är inte bara basket. Men det var häftigt att vara där. Vi hade slutsålt i varje match. Vi var faktiskt riktigt bra året innan Michigan State vann också. Vi vann Big Ten (lagets division) och åkte ut mot Kentucky, som tog hem titeln, i kvartsfinalen.