Vakna, alla chipsrövar!
Laul: Fem allsvenska spelare som maxlöper för sällan
VM är över, allsvenskan är igång.
Har ni fest eller?
Frågan måste ställas med tanke på alla dessa chipsrövar.
Eller handen på hjärtat Nordin Gerzic och många andra: Hur ofta maxlöper ni per match?
Dags att börja röra på er.
Tanken slog mig när jag såg IFK Norrköping–Djurgården på Nya Parken i måndags, och U21-förbundskapten Håkan Ericson undrade om jag hade noterat något särskilt under alla träningar och matcher i Brasilien?
Det hade jag så klart. Däremot hade jag inte formulerat exakt vad för mig själv.
Jag kunde i alla fall berätta för U21-kaptenen om en intressant träningsmetod som Brasiliens Luiz Felipe Scolari använde. Under tvåmålsspelet – varje gång det blev hörna, frispark eller straff – upprepades den fasta situationen 4–5 gånger.
När repetition av fasta integreras i tvåmålsspelet ökar koncentrationen jämfört med att ”stå och nöta” under lång tid som ett enskilt träningsmoment.
– Det blir ett större fokus, höll Ericson med om, och hävdade att han använt detta i U21 och det är säkert sant (däremot har jag aldrig noterat det under Erik Hamréns A-landslagsträningar).
Mycket att lära
Frågeställningen fick mig att börja fundera på vad allsvenskan möjligen skulle kunna lära av VM-slutspelet? Ja, förutom de uppenbara skillnaderna då: Tekniken i hög fart, bolltryggheten, snabbheten, spetsspelarna och den kollektiva vanan vid ett högre tempo.
En fundering drabbade mig särskilt: Hur ofta maxlöps och tempoväxlas det egentligen i svensk fotboll?
En brasiliansk träning kan lunka på i maklig takt, sedan PANG! BOOM! KRASCH! Satan i gatan vad det går undan när de stampar plattan i mattan.
Det är tempoväxlingar och maxlöpningar du aldrig ser ens när Sverige spelar tävlingslandskamp.
Då pratar vi alltså om VM-fyrans träningspass.
Tänkte ni förresten på att när Tyskland ledde med 6–0 över Brasilien i andra halvlek tog en ”målkåt” Özil en maxlöpning från egen planhalva till ett halvt friläge?
Handlar om inställning
När jag ser tillbaka på allsvenskan kan jag bara påminna mig om en riktigt minnesvärd maxlöpning senaste åren och det var i fjol när dåvarande Djurgårdsspelaren Daniel Amartey tog fart från eget straffområde och blåste över planen mot IFK Göteborg och fixade en straff.
Moestafa El Kabir är en annan flitig maxlöpare som tyvärr också har lämnat serien.
Missförstå mig rätt: Jag hävdar inte att allsvenska spelare plötsligt kan bli lika snabba som världsspelarna, snabbhet är en kvalitet alla vill åt och de stora lagen och länderna har mer av den varan.
Nä, jag är ute efter själva inställningen till att ta en maxlöpning, att göra en ordentlig tempoväxling. Det kan vara riskfyllt, det är jobbigt och du måste orka tillbaka i rätt position om någon lagkamrat tappar bollen.
En allsvensk match gungar ofta på fram och tillbaka i exakt samma tempo, kan det vara så att oviljan (rädslan?) att maxlöpa och tempoväxla framför allt är mental?
Det är klart att det måste gå att få svenska spelare att orka maxlöpa mera. Att våga tempoväxla oftare. Att vilja göra det.
Fötterna kanske inte smattrar lika fort som när brassar, tyskar, argentinare och holländare sätter fart men det är åtminstone en bra början till att skruva upp tempot i serien en nivå.
Elfsborg och AIK springer
Elfsborg under Klas Ingesson har börjat utveckla det här i år. AIK vet jag har pratat mycket om ”explosivitet” under Andreas Alm och det börjar ge resultat där också.
Apropå AIK bör vi nämna Celso Borges. Statistik under VM visade att han var den spelare som sprungit längst efter sex spelade matcher (60,4 kilometer).
Nu behöver det inte nödvändigtvis vara positivt att springa långt, det handlar om att springa rätt också. Men det bekräftar min bild att det här med att ”ta löpningar” är en inställningsfråga.
Borges fick kritik under inledningen av allsvenskan, han och lagkamraterna beskylldes för att vara stillastående och passiva, och spelet haltade.
Sedan åkte Borges till Brasilien-VM, tempot skruvades upp och där var han plötsligt en av de som sprang mest under hela turneringen. Detta i ett lag som spelar tajt och kompakt.
Nog kan ni bättre?
Men Borges älgade med framåt i Costa Ricas omställningar, sedan var han tillbaka utanför eget straffområde när det var dags att försvara. Många av löpningarna skedde i hög fart.
Så handen på hjärtat allsvenska spelare: Nog kan ni maxlöpa mer än vad ni gör i dag? Är problemet i så fall mentalt? För så många chipsrövar kan väl ändå inte ha samlats i en och samma serie?