Stora, starka, fula Kanada
Wennerholm: Problemet är att Sverige spelar dessa träningsmatcher
Det svenska JVM-laget landade i Kanada fyllda av självförtroende.
Och gick på en praktsmäll direkt i första träningsmatchen – 2–6 mot Kanada.
Stora, starka, fula Kanada.
Men varför ge dem den chansen?
Hade jag varit ansvarig hade jag sagt blankt nej till att möta Kanada bara dagarna innan JVM-premiären.
Svenskarna borde ha lärt sig hur kanadensare fungerar.
Det var samma sak i fjol i träningsmatchen inför JVM i Ottawa. Då vann kanadensarna med 4–2 och startade matchen med att sänka den på papperet störste och bäste svenske spelaren – Victor Hedman.
Nu var det Anton Rödin som råkade illa ut, men jag vill väl inte räkna honom till samma kategori som Hedman.
Men det är knappast någon överraskning att Kanada tar chansen att sätta sig i respekt mot den på papperet starkaste utmanaren i JVM.
Problemet är väl snarare att Sverige accepterar de här träningsmatcherna. Det är att spela Kanada i händerna och ge dem ett psykologiskt övertag helt i onödan.
Ett fall framåt – skottmässigt
De vet att de kan spela extra tufft i en träningsmatch och speciellt med två hemmadomare på isen – det var kanadensarna Graham Skilliter och Nathan Wieger som dömde i går. Det gör att svenskarna lätt kan falla in i lite självömkan och påtvingad hopplöshet, men svenskarna höll gnället på en dräglig nivå efter matchen.
Dessutom fanns det trots allt positiva tecken. När kanadensarna vann träningsmatchen inför JVM i Ottawa i fjol stannade segersiffrorna vid 4–2, men Kanada vann skotten med 43–24 och var det klart bättre laget.
Det här gången blev det 32–32 i skott, så matchen var betydligt jämnare än slutsiffrorna. Dessutom är svenskarna ursäktade av tidsomställning och första matchen på länge på liten rink.
Mårts har lärt sig av läxan
Det gör att jag fortfarande tror på JVM-guld för det här svenska laget.
Anledningen? Förbundskapten Pär Mårts nyfikenhet, ledarstil och förmåga att hela tiden söka nya vägar.
Nu handlar det om att spöa Kanada på kanadensarnas egna villkor. Pär Mårts har analyserat fjolårets JVM-final i detalj och lärt av läxan.
Sverige vann visserligen skotten med 40–31, men som Pär Mårts själv säger – svenskarna skapade knappt en målchans förutom det enda målet.
Det var skott utifrån och inga som skymde eller gav sig in i det område framför mål som kallas ”The Frying Pan” i Kanada.
Holmström unik
Och vad gör Mårts?
Jo, han och förbundets utbildningschef Tommy Boustedt flyger in tre kanadensiska coacher för att lära svenskarna hur man beter sig framför mål.
För även om Sverige har en av världens främsta spelare på området – Detroits Tomas Holmström – så är det ingen roll som andra svenskar tagit på sig frivilligt.
Markström bättre
Samtidigt är det skönt att de svenska spelarna har ett sånt enormt självförtroende. Att förlora en ny final finns inte på kartan.
En av de största svenska vinnarskallarna heter dessutom Jacob Markström och jag minns hur oerhört besviken och förbannad han var efter fjolårets finalförlust mot Kanada.
Nu är Brynäsmålvakten Sveriges verkliga nyckelspelare och jag skulle vilja påstå att han är minst två snäpp bättre än i fjol – även om han släppte in fyra mål och ersattes av Anders Nilsson i träningsmatchen mot Kanada.
Visst saknas backarna Victor Hedman och Erik Karlsson, som inte släpps av sina NHL-klubbar, men nu har Sverige en ny blivande backstjärna i Skellefteås Adam Larsson som jag tror kommer att få ett rungande internationellt genombrott.
Samtidigt tror jag det är nu Sverige måste ta det där JVM-guldet alla väntat på sedan 1981.