Flinck: Inte fiaskostämpel – men ett stort misslyckande

Johan Flinck

SAO PAULO. EM-tvåorna utslagna i VM-åttondelen.

Fiasko? Nej!

Misslyckande? Ja!

Men det var inte i går det här landslaget misslyckades.

Just före matchen i går skrev jag någonstans (twitter eller blogg eller whatever, man skriver ju så mycket överallt vid ett sånt här mästerskap) att de svenska chanserna var 25–75 mot Frankrike.

Efter superskytten Mariama Signates ögonskada hade de svenska chanserna just precis gått upp från 20–80. Men inte mer än fem procent, alltså. 39 minuter in i matchen var förhållandet det omvända.

Jag hade varit rätt skeptisk rätt länge i matchen men när Linnea Torstenson smällde in 18–14 var det 75–25 för svensk seger.

Min norske kollega och jag konstaterade båda: de här är dagen då Sverige äntligen kan slå Frankrike.

Fransyskorna missade, slarvade och stressade på ett sätt vi inte ser särskilt ofta.

Per Johansson hävdade efteråt att det berodde på det svenska försvarsspelet:

– Vi hittade en idé som vi inte gjort tidigare mot Frankrike, sa Johansson.

Då Sverige kopierat det franska försvarsspelet en gång i tiden gick man till sig själva, vad man själva tyckte var värst att

möta. Kortfattat handlade det om att slå sönder de franska försvarstrianglarna med långa rörelser på linjespelaren.

Tappade på tio minuter

Johansson refererade till och med till bergmanska ”dämoner”, hur förstod jag aldrig riktigt.

Men när Frankrike gick över till ett 5–1-försvar – ja, då var det gamla svenska ”handbollsdämoner” som började röra på sig för mycket. Blågult fick inte betalt för de långa mittsexrörelserna och niometersspelarna blev stillastående.

21–18 blev 21–24 på tio minuter. Och även om Johanna Ahlm hade kvitteringschans på straff så tappade Sverige återigen mot Frankrike sista kvarten – precis som vid förra VM.

Men det var inte mot Frankrike som vi ”förlorade” detta VM. Det är ingen skam att torska mot Frankrike – oavsett om de är sällsynt slarviga eller drabbats av ”dämoner”.

Nej, Sverige tappade detta VM mot Kroatien och Danmark i gruppen.

– Vi hade inte behövt vara i närheten av vårt spel mot Frankrike för att slå Danmark eller Kroatien.

Från EM-tvåa till utanför VM-kvart

Anledningarna till att man inte nådde dit (eller till nivån i EM för den delen) är flera:

De två viktigaste anfallsspelarna, Linnea Torstenson och Isabelle Gulldén, gick skadade länge inför VM och kom aldrig upp på den yttersta världsnivå de kan, och behöver, vara på. Undantaget var Torstensons andra halvlek mot Kroatien och Gulldéns första i går.

Therese Islas Helgesson spåddes före VM, av fler än Per Johansson, få sitt stora internationella genombrott i VM. Men vadbristningen gjorde att hon aldrig ens kom till spel. Där försvann en matchvinnare som kan sätta sin egen prägel på ett anfallsspel.

Som jag tjatat om det så kan man tro att jag har något emot Sabina Jacobsen. Men inte alls. Det är ju inte hennes fel att hon fick spela för mycket på högernio mot Kroatien och Danmark.

Ingen av målvakterna kom upp i den nivå de, eller framför allt Cecilia Grubbström, höll i EM.

Oskärpa i frilägena. När inte allting rullar på i spelet, ja då måste i varje fall kontringarna och de rena frilägena sitta.

Avsaknaden av ”Bagarn” Johansson på bänken. Om nu ”Bagarn” vill och kan göra comeback till OS-äventyret ska alla inblandade svälja stoltheten och se till att det blir så. Låt Anders Lundin ta ett steg tillbaka men ha kvar honom i staben också kring matcherna.

Där har ni de viktigaste anledningarna till att en EM-tvåa inte blir topp-åtta i VM.

Men två uddamålsförluster mot Kroatien och Danmark räcker inte för att vi ska plocka fram fiaskostämpeln.

Men ett misslyckande är det när man inte når upp till målsättningen att ”prestera i två mästerskap”.

Sverige har fortfarande kvar att bevisa att EM-silvret inte enbart var en lyckoträff.