Wennerholm: Mårts är helt rätt man att leda framtidens Tre Kronor
Framtidens Tre Kronor är backar som Victor Hedman, Erik Karlsson och Adam Larsson. Det är forwards som Magnus Pääjärvi-Svensson, Patrik Berglund och Mattias Tedenby.
Och en målvakt som Jacob Markström.
Pär Mårts grabbar.
Det känns helt rätt att han får leda dem in i framtiden.
Det var inte så att jag hoppade till när beskedet kom att det inte blir någon förlängning för Bengt-Åke Gustafsson.
Han får gå efter den här säsongen.
Inte ens en ny historisk dubbel med OS-guld i Vancouver och VM-guld i Tyskland kan rädda honom kvar.
Det är också helt rätt.
Förbundet var tvungna att bestämma sig och Bengt-Åke behövde ett besked, även om han själv säger att han redan hade meddelat förbundspamparna att han inte ville fortsätta.
Men det gör ju ingen skillnad i själva sakfrågan. Ingen har sagt upp sig och ingen har fått sparken.
Hade det varit fallet hade Pär Mårts tagit över redan till OS och VM senare i vår, men Bengan ska naturligtvis fullfölja sitt kontrakt.
Men jag har hela tiden tyckt att det räcker med de drygt fem år som Bengt-Åke varit förbundskapten och det har ingenting med honom som person att göra.
Har suttit längst av alla
Det var lika rätt att fotbollens Lars Lagerbäck avgick och Erik Hamrén tog över och Lagerbäck satt nog ett VM-kval för länge.
Med facit i hand.
Bengt-Åke har faktiskt suttit längre än någon annan svensk förbundskapten i ishockey och Arne Strömberg är den ende som coachat Tre Kronor under en längre period – 1961–71 – men hans officiella titel var rikstränare.
Och få förbundskaptener har haft en så lugn resa som Bengt-Åke.
Det har varit försvinnande få bråk och ordkrig och han har inte haft några riktiga fiender.
Jag tror samtidigt att han blev ”untouchable” efter de dubbla historiska gulden 2006.
Det var svårt att kritisera honom efter det och trots missade medaljer har han alltid tagit Tre Kronor till semifinal i VM.
Han har inte gått på några riktiga minor som företrädaren Hardy Nilsson, som först var med och föll Vitryssland i OS-kvarten 2002 och sedan var med och fick storstryk mot tjeckerna (1–6) på hemmaplan i Globen i World Cup 2004.
Enda gången det blev lite liv kring Bengt-Åke var då han sa att han hellre mötte Schweiz än Kanada i en kvartsfinal i OS i Turin.
Det räckte med att förlora sista gruppspelsmatchen mot Slovakien för att det skulle bli just så.
Då blev det svarta rubriker om läggmatch (och svenskarna fölorade också matchen med 0–3).
Men det var också nyckeln till OS-guldet. Bengt-Åkes styrka har hela tiden varit att han lärt sig att vara bäst när det gäller.
Det är i slutspelet turneringar som OS och VM börjar – inte tvärtom.
Men det har aldrig slagit några gnistror om Bengt-Åke. Det gör det inte om Pär Mårts heller.
Men den hockey han infört i Småkronorna har det däremot sprakat om. Det har varit ett kliv in i framtiden med en modernare, mer offensiv hockey där man vågar för att vinna.
Det är det jag är mest imponerad av hos 56-årige Mårts.
Att han vågar tänka om och se nya möjligheter och bryta invanda mönster. Han är ingen vän av det allenarådande svenska styrspelet och han har en förmåga att utveckla och få spelarna med sig. Nu ska han ta Tre Kronor in i framtiden också och jag hoppas han tar med sig den offensiva hockeyn från Småkronorna.
● ● ●
Frågan är bara vem som ska ta över Småkronorna.
Att låta Stephan Lundh ta det jobbet känns som en återgång till gamla.
Mitt förslag:
In med Luleås Roger Rönnberg.
Han är ett framtida förbundskaptensämne.