Wennerholm: Känns som vi har ett Dream Team
TORONTO. Det började med ett chockbesked och en sjuk Henrik Lundqvist.
Det slutade med en historisk svensk hockeykväll.
Jag har sällan sett ett svenskt landslag spela en så felfri hockey.
De bröt en tolv år lång förbannelse.
Och det känns som vi har ett Dream Team på god väg mot en final mot Kanada.
När Henrik Lundqvist anmälde sig sjuk just före nedsläpp kändes det som det sista det här laget behövde.
Men redan efter en period hade min puls börjat sjunka till det normala.
Efter två var jag kolugn.
Det var bara i slutminuten pulsen gick upp igen, då ryssarna hade 2–2 inne, men fick det bortdömt med bara åtta sekunder kvar.
Men Henkes ersättare Jacob Markström var hur säker och spelsugen som helst i ett läge där han fått veta att han skulle spela bara någon timme före match. Tala om psyke. Tala om tävlingsnerver.
Tyckte nästan synd om Ovetjkin
Jag tyckte nästan synd om honom när Ovetjkin skickade in ryssarnas tröstmål till 1–2 med bara 33 sekunder kvar.
Annars hade han blivit den första svenske målvakt att hålla nollan mot Ryssland i ett mästerskap på över fjorton år. Senast det hände var när Sverige vann med 2–0 vid VM i Göteborg 2002 och Tommy Salo stod i mål.
Frågan är bara vad förbundskapten Rikard Grönborg gör när Henrik Lundqvist blir frisk.
Jacob Markström höll ju nollan den halva match han fick stå i första träningsmatchen mot Finland i Helsingfors.
Han har bara släppt in ett mål på lite drygt i fyra och en halv period nu och detsamma kan man inte säga om Henrik Lundqvist, som hade det tungt i träningsmatcherna. Ja, han blev till och med utbytt efter fem insläppta mål mot Team Europa i Washington.
Jag kallade Henrik Lundqvist oersättlig innan den värsta chocken lagt sig efter hans sjukdomsbesked, men efter det här är till och med jag osäker.
Där har Rikard Grönborg fått något att fundera över, även om Henrik Lundqvist fortfarande är min givna etta.
Henrik Lundqvist fick inte heller minsta hjälp av laget, när han släppte in sina fem mål mot europalaget.
Jacob Markström fick all hjälp han kunde få.
Jag har nog aldrig sett ett svenskt hockeylandslag spela så tight och så disciplinerat. De ryska anfallsstjärnorna kom ingenstans. Ovetjkin såg sur och uppgiven ut och drog på sig ett par onödiga utvisningar, Tarasenko skakade på huvudet. Det här var en järnridå de inte kunde forcera, förrän i absolut sista minuten. Och då var det för sent.
Och utan att ta ifrån Jacob Markström någonting – men det kändes nästan som Sverige hade kunnat spela utan målvakt i den här matchen.
Så strålande var det försvarsspel som brukar vara grunden när man vinner mästerskap.
Och det bröt den där tolv år långa raden av ryssmöten utan seger. Nu stannade den vid elva.
Det fanns många att hylla den här kvällen.
Men mest backen Victor Hedman.
Om Sidney Crosby var dominant hos Kanada när de krossade Tjeckien med 6-0, så var Hedman minst lika dominant i det svenska den här dagen.
Och jag måste nämna målet som avgjorde allt. När Sverige fick sitt andra power play i matchen 10.37 in i andra perioden.
Nicklas Bäckström vann tekningen klockrent, drog den bakåt till Erik Karlsson som passade Gabriel Landeskog.
Sedan sa det bara pang när Landeskog prickade Bobrovskijs bortre kryss med ett direktskott.
Det var världsklass och det hann bara gå fyra sekunder av utvisningen.
Med sådana mål vinner man också mästerskap.
Att Victor Hedman fick göra 2-0 kändes också helt logiskt.
Jävlar vad bra han var. Där stod till och med Erik Karlsson i skuggan.