Julshow efter julfesten
Först skandalparty – sedan en rejäl utskällning av Sir Alex
LONDON. Och plötsligt bröts den mysiga julstämningen i Old Traffords korridorer.
Sir Alex Ferguson i röd tomteluva och blå näsa ställde sig på en pall i omklädningsrummet och röt:
– Nu ställer ni stakarna i fönstret och hänger kulorna i granen och börjar koncentrera er på fotboll också. ÄR DET UPPFATTAT?
Sen gav han för säkerhets skull en hårtorksbehandling av värsta sorten (5:ans läge på apparaten) till de tre som råkade sitta närmast: Edvin van der Sar, Rio Ferdinand och Owen Hargreaves.
Ingen av de tre var sen kapabel att spela gårdagsmatchen mot Everton.
Ja, ja.
Så där kan man förstås hålla på och raljera och göra sig lustig hur länge som helst, ingen utanför den allra innersta Manchester United-kärnan vet ändå hur Sir Alex hanterat problemet med förra veckans skandalösa julfest. Misstänkt våldtäkt, påstådda sexorgier med tonårstjejer på hotellrummen, bråk, sprit och tölpfasoner ... det var ingen bra pr för jätteföretaget Manchester United och gamle Fergie måste ha blivit galen på sina stjärnor.
”Jag har varit med förr”
Men ingenting har sipprat ut. Sir Alex lät på en presskonferens meddela att ”det här ska ni skita i, det här är Uniteds interna affärer och dom tar jag hand om. Jag har varit med förr”.
Nu var det ju möte med ett Everton i toppform (13 raka utan förlust i liga och cuper) i går och man önskar förstås att man varit en fluga på väggen i försnacket.
Jag tror att Ferguson höll ett riktigt brandtal.
Han bör ha poängterat för spelarna hur otroligt viktigt det var att gå ut och ge folket på Old Trafford och tv-tittarna världen över en riktig show, en föreställning av bästa United-märke, för att rikta uppmärksamheten tillbaka mot fotbollen och bort från julsvinerierna.
Och framför allt: han måste ha krävt seger TILL VARJE PRIS. Hur skulle det ha sett ut med förlust på hemmaplan några dagar efter en julfest som spårat ur?
Nu kan man väl säga att Sir Alex fick som han ville, även om den där riktigt sprakande showen inskränkte sig till perioder av blixtrande anfallsfotboll i andra halvlek. Innan, och däremellan, gjorde ett starkt Everton matchen tuff och svår för hemmalaget. Uniteds 2–1-seger var rättvis, men att tappa en poäng på straffspark i 87:e minuten måste ha känts blytungt för Everton. Särskilt eftersom Steven Pienaars fällning av Ryan Giggs såg både klumpig och onödig ut.
Nå, vi kommer nu till Cristiano Ronaldo (den ende som inte var med på julfesten).
Han satte straffen, men framför allt: hans 1–0-mål var ett nytt magiskt nummer, ett nytt sånt där skott med rakt ben och konstig skruv som han är rätt ensam om att behärska till fulländning.
Grejen den här gången var att han gjorde det med vänsterfoten. Klockrent. Smack, bara – i ett läge där de flesta spelare träffar fel på bollen.
Jag skrev häromdan att Tottenhams Dimitar Berbatov har en så känslig högerfot att han kan sticka en kofta med den.
Vad ska jag då hitta på när det gäller Ronaldo, som har ruggig touch med båda fötterna ... att han kan stämma en fiol med högern och rensa en strömming med vänstern?
”Ronnie” är uppe i elva ligamål nu och ser grymt sugen ut inför det hårda program som väntar.
Ett nöje att se positionsbytena
Det gör för övrigt flera i United, det är ett nöje att se Rooney, Ronaldo, Tevez och Giggs skifta positioner i attackerna och fara iväg som korsblixtar härs och tvärs. Alla gör sig spelbara och vill ha bollen. Det finns en hunger och en glädje som imponerar, och jag håller United som favorit till titeln i nuläget.
Det är när man plötsligt kommer på att Paul Scholes inte spelat på månader – utan att man saknat honom – man fattar vilka klasslirare det finns i klubben.
Namnet Scholes dök upp i skallen igen när jag såg honom på bild ihop med några lagkompisar i onsdags.
Det rörde sig visst om nån julfest. Han såg glad ut.