Barcelona – ett nytt lag
BARCELONA. En klassiker?
Jodå, på sitt sätt.
Det skulle bjudas på upprullning, utspelning och utklassning av Barcelona.
Det blev regn och gyttja, missade chanser och misshandlade stjärnor – och tre poäng.
Till sist fick vi två avslitna matchtröjor, två galoppgalna segerjubel och två segerklungor som var alla tv-puckshögars mödrar.
Barcelona visade klassen och det överlägset bästa laget vann.
Men jäklar, så hårt det satt.
Länge fanns det ju bara två saker som kännetecknade den här matchen.
Den ena var Sergio Ramos skruvdobb, den andra var Iker Casillas målvaktshandske.
I Barcelona-ögon såklart bilden av frustration, bilden av ett antiklimax.
För Real Madrid symboler för motstånd och offervilja.
Messis sämsta match
Det tog på pricken en minut och tio sekunder innan vi förstod vilken typ av match det här skulle bli.
Två, tre Real Madrid-spelare försökte komma åt en dribblande Leo Messi, och till sist fick Guti träff på honom.
Barcelonas lagkapten Carles Puyol rusade 30 meter för att uppmana domare Cantalejo att stävja, men trenden var satt.
När första halvlek var slut hade Madrid-spelarna turats om att sparka ner den spelare de bedömde som motståndarnas klart farligaste.
Det var inte det minsta vackert – och påminde en hel del om hur Pelé och Maradona behandlats i VM-turneringarna 1966 respektive 1982 – men det fick Messi-cyklonen att mojna.
Frustration blev desperation
Halvvägs in i andra halvlek hade en irriterad argentinare gjort sin sämsta match för säsongen, samtidigt som hela Barcelona hade kört fast.
Så här skulle det ju inte bli.
Det skulle bli en golear, en målfest som raderade ut Real Madrids 4–1-seger från i våras och kanske rent utav tangerade 5–0-klassikern från 1994.
I lokaltidningen El Mundo Deportivo nämndes segersiffrorna 5–0 sammanlagt 21 gånger dagen före matchen, och när sanden rann ut i timglaset märktes det tydligt hur svårt hemmaarenan hade att ställa om från uppvisning till jakt.
När Iker Casillas stötte undan Samuel Eto’os straff med 20 minuter kvar – när han boxade bort höstens formsvacka – började Barcelonas frustration glida över i den sorts desperation som hotar att förvandlas till resignation.
Lärt sig att aldrig ge upp
Men de rödblå är inte längre vad de har varit.
Det här är inte förra säsongens Barcelona, laget som tappade både lust och humör när bollarna inte rullade rätt för Ronaldinho och Deco.
Vi har redan tjatat om deras fenomenalt fartfyllda offensiv, men den här kvällen är det dags att skriva om hur Pep Guardiola infört bestraffningar för varje disciplinglidning, hur han fått sitt lag att pressa ursinnigt högt i planen och att aldrig ge upp.
Det blev ingen utklassning och det blev inga fem mål – det blev en studs på ett högerknä och ett skitmål i 83:e.
Om det var värt lika mycket? Kanske var det värt mer.
Extasen i Samuel Eto’os ögon tydde på det, euforin efter att Leo Messi äntligen lyckats få dit en boll skvallrade om spelare som förstod värdet i att klara av att utsättas för en prövning.
Efter att jubelhögen skingrats stod Messi ensam kvar ute vid sidlinjen och mjölkade ur känslan ur sitt 2–0-mål.
Vänd mot publiken bultade han minst tio gånger på klubbmärket på sitt bröst.
Jag vill hemskt gärna tro att det betydde något.
När klockan sedan tickade ut stod hela Camp Nou – den väldiga katedral som så ofta kan vara så spökligt tyst – upp och vrålade:
– Madrid, cabrón, saluda al Campeón! Madrid-skitar, hylla mästarna!
Det blev ingen målfest på Camp Nou – Barcelona-publiken nöjde sig med att plocka ut ligaguldet istället.