Vi kräver en seger
Niva: Jag konstaterar att detta är det bästa slagläge som Sverige haft på tio år
Tar vi en match i taget?
Nej, det gör vi inte.
Medan landslagsspelarna fokuserar på kvällens uppgift kan vi soffexperter och läktartyckare börja se fram emot den match som verkligen gäller något.
Den spelas på måndag.
Ett obesegrat Sverige är framme i EM-kvartsfinal.
Är jag nöjd för det? Nä.
Missnöjd med något, alltså? Nä, inte det heller.
Än så länge har jag ägnat detta EM åt att räkna in självklarheter.
Det här har varit en konstig turnering, på så sätt att det svenska landslaget hittills inte haft något att vinna på den. Hade de lyckats åka ur gruppspelet hade det varit ett av de värsta misslyckandena i svensk fotbollshistoria. Att de vann sin klena grupp var bara som det skulle, inget att hetsa upp sig för.
Otacksamt nog är läget detsamma inför kvartsfinalen i kväll.
Fotbollsnationen kräver en seger.
Jag också.
En förlust mot Norge här ligger bara några enstaka snäpp hitom Vitryssland på det oacceptablas skala.
Laget förtjänar kraven
Det kan ju verka som en onödigt knusslig inställning – hur reagerar vi mediemänniskor då herrlandslaget styltar sig fram till en EM-kvart? – men jag har bestämt mig för att ställa krav på det här laget eftersom det är tillräckligt bra för att förtjäna det.
Redan före turneringen skrev jag att allt annat än en medalj vore ett fiasko, allt annat än ett guld ett misslyckande. Allt det ligger fast.
Så svagt är motståndet i den här turneringen, eller för att översätta det till de positiva termer som situationen ger fog för: Så kittlande bra är guldläget.
Man gör sig bara löjlig om man använder termer som nu eller aldrig runt ett landslag – det kommer alltid nya matcher – så jag nöjer mig med att konstatera att det här är det bästa slagläge som Sverige haft på tio år.
Möjligheterna är sällan såhär gynnsamma, och Norge blir ett utmärkt ställföreträdande typexempel för årets motstånd.
De är inte vad de en gång varit, och vad de rätt snart säkert blir igen.
Vissa nyckelspelare är tre år för gamla, andra tre år för unga. Några tunga pjäser är inte ens här, några andra presterar inte som man kan förvänta sig.
Jag är bara orolig för två saker.
Den ena är anfallsyrvädret Isabell Herlovsen.
Hon kan ensam springa in med ett par bollar om hon får minsta öppning att löpa igenom, och har precis den sortens äregirighet som gör att hon trivs med att spela just en sån här match.
Ett lag Sverige bara ska besegra
Den andra är Sveriges mentala styrka.
Säg att spelet inte stämmer som det ska, säg rent utav att ett baklängesmål ramlar in under första halvlek. Hur reagerar Blågult då?
Någonstans innanför allt prat om årets vunna träningsmatcher sitter ju osäkerheten från tidigare mästerskapsfall kvar.
Men nä, annars är det inget märkvärdigt.
Stå upp i kampspelet, vårda bollen när ni går framåt och var noggranna på fasta situationer så ordnar det här sig.
Detta Norge är inget att svepa in i någon skräckfilt, utan ett lag som Sverige bara ska besegra.
Jag är därför också glad att i stort sett ingen av de inblandade hymlar med det, att både spelare och ledare har öppet deklarerat och upprepat sin självsäkerhet.
Sanningen är ju att hela den här turneringen varit en enda lång nedräkning inför mötet med Tyskland. Nu blir den matchen av på måndag, och det sämsta de blågula kan ha med sig dit är en känsla av solmätt belåtenhet.
Sverige slår Norge i kväll, okej?!
Det innebär fortfarande inte att landslaget har uträttat någonting alls.
Jag har hjältepenseln liggande i innerfickan, jag hoppas få plocka fram den snart – men först får allt Sverige lov att besegra ett riktigt bra lag.
Det behöver de inte göra i kväll.