En seger för invandringen
Bilden av ett nytt Tyskland – med eviga principer
Tyskland vann U21-EM.
Turkiet, Ghana, Nigeria, Iran, Spanien, USA, Tunisien, Bosnien, Serbien, Ryssland och Polen har också anledning att fira.
Vissa saker förändras, andra förblir desamma.
Killen med turkiska föräldrar spelar fram killen med spanska föräldrar – och Tyskland leder finalen.
Den ryskfödde och den polskfödde firar med grabbarna som har ghananska, amerikanska och tunisiska föräldrar.
Väldigt mycket har hänt med tysk fotboll på bara några få år.
Mer än 16 miljoner av landets 82 miljoner invånare – cirka 20 procent – har invandrarbakgrund.
Andelen är en av världens högsta, men så sent som 2001 skapade ändå Gerald Asamoah rubriker som den första mörkhyade mannen i det tyska a-landslaget.
– Även om jag är stolt så var det inget lätt beslut för mig. Jag var rädd för att jag inte skulle bli accepterad, och av den anledningen tvekade jag inför att överhuvudtaget spela för Tyskland.
Det dröjde inte många veckor innan högerextremistiska NPD hade producerat flygblad som riktade sig till Asamoah: ”Nej, Gerald. Du är inte tysk”.
– Det sårade mig mycket. Jag undrade om vi verkligen inte kommit längre än så, en bra bit in på 2000-talet.
Den tyska fotbollens utveckling påminner mycket om den svenska, med den avgörande skillnaden att förändringen gått mycket snabbare och hunnit mycket längre.
Förnyelsen har både startat och fullbordats på drygt fem år.
Integrationen präglar fotbollen
När Tyskland nu sparkade igång U21-EM i Sverige så startade de den första matchen med nio invandrarkillar i elvan.
Iranier, nigerianer, ryssar, bosnien-serber... Bilden av ett nytt Tyskland, men samtidigt också uppradningen av en spelargeneration där i stort sett ingen sjöng med i ”Das Deutschlandlied”.
– Vi får så många brev till förbundet som klagar på det här, men det är en personlig sak. Att man inte sjunger med i nationalsången innebär inte att man inte identifierar sig med nationen.
Tysklands landslagschef Oliver Bierhoff resonerar vidare:
– Det här visar i stället på hur toleransen och integrationen präglar fotbollen. Spelare med andra bakgrunder berikar oss. De för med sig andra karaktärer, andra spelstilar och andra livsfilosofier.
Nigeria-bördige bollvinnaren Dennis Aogo instämmer:
– Det är väl alltid så att afrikaner bidrar med en stark fysisk, och när man blandar det med taktiskt välutbildade européer så får man en bra mix.
Och Tunisien-ättade lagkaptenen Sami Khedira fyller i:
– Sen har du den är olidliga lättheten i spelet som Meust Özil bidrar med, vilket ger ännu en fördel.
Det går att fortsätta stapla upp liknande funderingar från i stort sett alla spelar i den tyska truppen, men någonstans är det ändå den Sibirien-födde högerbacken Andreas Becks summering som klingar allra klarast.
Nya influenser
– Visst går det att tala om en annorlunda typ av landslag...
...men...
– ...egentligen är vi ju bara samma, gamla Tyskland, med samma, gamla egenskaper. Vi tror på oss själva, vi ger allt, och vi ser till att få resultat även om vi inte spelar någon glamourös fotboll.
Nya spelartyper, nya influenser – men eviga grundprinciper.
Fotboll förblir ett enkelt spel, med matcher som pågår tills Tyskland har vunnit.