Marcus Leifby: ”En sensationell sensation, inlindad i ett stordåd”
Uppdaterad 2018-12-14 | Publicerad 2018-12-04
Gammalt svenskt skidskytteordspråk;
Gå inte på Öberg när det finns småsten.
Klockan var strax efter 13 på tisdagen när Anders ”Limpan” Lindblad på Svenska Dagbladet meddelade att tidningens guldmedalj gått till skidskytten Hanna Öberg för ”olympisk knall av högsta karat”.
Olympisk knall av högsta karat.
Är det Torsten Tegnér som har skrivit motiveringarna?
Jurymedlemmarna hade lagt pannorna i djupa veck och suttit längre än vanligt, hette det.
Knivigt blir det när Sarah Sjöström inte längre kan vinna, och än jävligare blir det när Sverige kommer hem från ett olympiskt spel med bling-bling bärgade i sporter djupt rotade i den svenska folksjälen.
Nog fanns det konkurrens.
Såg ut som en gymnasieklass på skolresa
Det svenska idrottsåret 2018 var en enda lång procession, från OS i Sydkorea, via fotbolls-VM i Ryssland, förbi rallycrossbanan i Höijes och vidare till Olympiastadion i Berlin.
Ni som var med 1994 fick 1994-vibbar, ni som var med 1948 fick 1948-vibbar.
Det har gått tio månader sedan OS och när vi tuttade på kunde vi knappt namnen på de svenska skidskyttarna.
Sebastian Samuelsson, är det han, världens starkaste man?
Mona Brorson, är det hon, i tv-serien Varuhuset?
De behövde 10-12 dagar i den piskande vinden på skidskyttestadion för att berätta om sig själva, och nu skriver vi honungsvisor om de allesammans.
Och så finns det de som undrar vad det är som är så speciellt med idrott?
Jösses.
Det svenska skidskyttelandslaget såg ut som en gymnasieklass på skolresa när de åkte till OS, de siktade på någon topp 10-placering och bara tre åkare hade klarat IOK:s kvalificeringskrav medan övriga var med för att se och lära.
När de vände hemåt igen var de dekorerade på ett sätt som motsvarar Paraguays guldreserv.
Sebastian Samuelsson sparkade in dörren till medaljrummet med sitt silver i jaktstart, men det var förstås Hanna Öbergs OS-guld som skakade om oss ordentligt.
Allt och alla var besegrade
Under säsongen hade hon en femteplats som bäst i världscupen, hennes sjundeplats i sprinten sågs som en liten överraskning, så när hon korsade mållinjen först i distansloppet var det ingenting annat än en sensationell sensation, inlindad i ett stordåd.
En ”olympisk knall av högsta karat”.
20 skott, 20 träffar, och de stora guldfavoriterna Kaisa Mäkäräinen, Darja Domracheva, Anastasija Kuzmina och Laura Dahlmeier försvann en efter en och efter det sista stående skyttet fanns det inga kvar.
Allt och alla var besegrade.
Vitryskor, norskor, finländskor, täta bihålor, piskande vindar och darrande händer.
Hoho!?
22 år och redan större än svenska folkets kelgris Magdalena Forsberg.
Hanna Öbergs guld var en skräll i paritet med Stellan Bengtssons VM-guld i Nagoya 1971 och Mats Wilanders seger i Franska öppna 1982.
Jag uppfattade Vacchi som diskret
Det var så pass överraskande och känslosamt att jag för en stund tappade hörseln och uppfattade kommentatorn Roberto Vacchi som diskret.
Öberg följde upp sin bragd med ett silver i stafetten, herrlandslaget tog guld och skidskyttarnas olympiska spel kändes som starten på en era.
Bakom laget och prestationerna stod den mustige Wolfgang Pichler, demontränaren, känd för sin rejäla morgongymnastik och ifrågasatt efter sina Rysslands-äventyr.
Den yvige tysken tog ett grabbatag om Kungen som förde tankarna till Micke Ljungbergs stora, svettiga kram i Sydney 2000.
Han hyllade Olof Palme och den svenska synden.
Vi ses igen, skidskytte-kamrater.
LÄS MER: Vinterstudion 2018/2019 - stor guide med alla tider
LÄS MER: Världscupen i skidskytte – allt om alla tävlingar
LÄS MER: Skidskytte-VM i Östersund – allt om mästerskapet
LÄS MER: Allt om skidor – allt du behöver veta om säsongen 2018/2019
