Pokern usel i Paris – men jag åkte ändå

Här är Ken Lennaárds pokerkrönika

I Paris får jag mina lystmäten tillgodosedda. Jag gillar att titta på arkitektur och vackra tjejer. Jag älskar att promenera. Jag njuter mycket av god mat och dryck. Paris slår allt. Om det bara fanns bra poker där.

Jag hade inte varit där sedan februari 1999. Jag har haft stora framgångar på Aviation Club, som ligger vackert på Champ Elysees. Trots en extrem rökig miljö och dyrast avgifter i världen åkte jag dit så fort jag fick chansen.

Fransmännen gav bort pengar

Dessa cigarr-rökande fransmän var nämligen riktigt usla på poker och mer eller mindre gav bort pengar. Det var så bra spel att man åkte dig fast man visste att om det blev en regeltolkning mellan dig och en fransman så förlorade du potten. Och det blev det ofta eftersom de har en policy att sparka dealers när de börjar bli bra då de vill ha ordentligt betalt för sitt arbete.

Det som slutligen fick mig att inte åka dig något mer var när Managern Bruno Fittousi försökte ragga upp min flickvän framför ögonen på mig. Jag resonerade att jag inte behövde Aviation Club och den behövde inte mig.

På den tiden var det Aviation Club eller The Vic i London som gällde. Nu finns det pokercasinon i snart varje stad i Europa plus nätet där du kan spela dygnet runt. Konkurrensen är märkbar för Paris-klubben och det var en klubb på dekis jag besökte förra veckan.

Rånade med k-pist

Anledningen till att jag åkte var WPT-turneringen. Förra året blev den rånad av två män som sprang in från gatan med k-pistar och tog pengarna som tv-mässigt låg på finalbordet. Det hela tystades ner. Men snacket gick att ingen skulle åka dit. Därför åkte jag dit.

Deltagarantalet gick ner från 205 till 159 i år och det var riktigt dålig klass på fältet. 10000 Euro i buy-in och 500000 Euro i första pris. Snacka om ståpäls.

Efter första dagen låg jag på femte plats med 79 kvar. Nästa dag fortsatte det bra. Jag låg i toppen med 40 spelare kvar och dominerade mitt bord totalt. Då fick jag kungarna på lilla mörken mot Micke Thurits ess på stora mörken. Det var ett sådant läge man inte kan undkomma ifrån. Thurits hade lite mer marker än jag och plötsligt var jag ute efter turneringens största pott. Texas No-limt i ett nötskal. Du surfar på och njuter av tillvaron och helt plötsligt är du ute.

Ibland när du åker ut ur en turnering känns det inte alls och ibland svider det ordentligt. Du kan ha den på näthinnan i flera år. WPT-turneringen var en sådan.