Tyskland skakade liv i en turnering som hade dött
HELSINGBORG. Vi satt på arenan där vi inte ville vara och insåg hur matchen vi inte kunde se slutade på sättet den inte skulle sluta.
Sedan började semifinalen vi inte brydde oss om.
Det kändes som att U21-EM var över – ända tills Tyskland slog Italien och turneringen startade om.
Som en feltajmad anfallare i måltorka – fel plats, fel tidpunkt.
Tillsammans med drygt 8 000 andra satt jag på Olympia i Helsingborg strax efter klockan halv nio igår kväll.
Nästan alla önskade vi att vi var någon helt annanstans.
Nedanför oss värmde Tyskland och Italien upp för att sparka igång en semifinal i U21-EM.
Vad brydde vi oss om det?
Vad spelade det för roll när storbildsskärmarna samtidigt visade vad som höll på att hända drygt 20 mil upp längs E6:an?
Straffsparksdramat i Göteborg tog till sist slut bara några få minuter innan den andra semifinalen började, och det bäddade för en av de mer egendomliga inramningarna jag upplevt på en stor, viktig fotbollsmatch.
Hela första halvlek passerade inför en smått chockad publik som knappt ens verkade registrera vad som hände, några få fickor av tyska och italienska fans undantaget.
Kanske smittade det av sig också, för det var en väldigt egendomlig match som spelades upp.
Italien spelade i stort sett utan mittfält, men hade en solid backlinje och en vass anfallstrident.
Neuer räddade – på volley
Tyskland slarvade bort uppspel och spelade sämre försvarsspel än Sverige på defensiva hörnor, men lyckades på något obegripligt sätt ändå undvika att släppa in mål.
På stopptid – efter att ett studsande långskott från Andreas Beck givit Tyskland ledningen – kom så situationen som sammanfattade hela matchen.
Mario Balotelli drog iväg en hård häxpipa till frispark från 30 meter.
Den fladdrade från sida till sida, sänkte sig hastigt och studsade oberäkneligt.
Manuel Neuer struntade helt i varenda målvaktsinstruktion om kropp bakom bollen som någonsin givits – och mötte med en vådlig halvvolley precis på mållinjen.
Det hade mycket väl kunnat bli en luftmiss, och det hade räckt med minsta felträff för att kassera in ett präktigt självmål.
Nu träffade Neuer bollen, och det märkligaste målvaktsingripande jag sett sedan René Higuita gjorde Skorpionen på Wembley 1995 slutade lyckligt.
Tyskland–England i final.
Inget som håller tillbaka
Holmgången i gruppspelet försvann ju med tabelläget, men nu finns inte längre något som håller tillbaka.
Nu kommer vi att få hela det upptrappningsspektrum som den här uppställningen alltid genererar, vi kommer att få Gary Lineker-citat om hur den enkla fotbollssporten slutar med att tyskarna vinner på straffar, vi kommer att få höra vevning efter vevning om Stuart Pearces tårar och vi kommer att få smaklösa krigsanspelningar från tabloidtidningarna.
Vi kommer dessutom få en intressant finalmatch som är väldigt svår att förutse.
Pearce vs. Hrubesch
På ena sidan står ett nytt Tyskland fullproppat med invandrarkillar, som verkar anse att det är betydligt viktigare att vaska fram målchanser än att faktiskt dunka dit dem.
På andra sidan står ett nytt England, som tydligen fått för sig att göra upp med den där naturlagen som innebar att de alltid skulle ägna avgörandets stunder åt att hitta de mest spektakulära sätten att förlora.
Vi får Micah Richards, Mesut Özil, James Milner, Andreas Beck, Theo Walcott och Benedikt Höwedes.
Vi får dessutom Stuart Pearce och Horst Hrubesch.
Tyskland-England i final.
Trots allt – det hade kunnat vara sämre.