En spännande bladvändare full av fotbollsmördare

Johanna Frändén

Veckans brevskrivare har varit på mässa och kan inte sluta tänka på varför svensk talangutveckling gör allt fel, när det finns metoder som uppenbarligen funkar.

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!

Hej,

Jag lägger ännu en bokmässa i Göteborg till handlingarna, där jag modererat samtal och intervjuat författare och deltagit i en och annan debatt. För mig brukar Bokmässan komma som ett roligt avbrott i säsongsstarten, men i år var det rätt mycket fotboll på mässchemat ändå.
Fotbollen är ju tack och lov inte avskärmad från samhället längre, inte ens litterärt, och i år hade jag två gånger Bank och två gånger Brenning på mässchemat.

Ni har kanske läst en och annan reaktion på Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen” om barnidrott och elitsatsande, men än så länge har den inte fått tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet som den förtjänar. Det är en bladvändare där pulsen stiger för varje kapitel utan att någon mördare presenteras på slutet. Eller ja, mördarna, fotbollsmördarna, är vi.
Nyligen skrev Patrik om de långtgående problemen med svensk ungdomsfotboll och föräldrahetsen och drog paralleller till det svenska skolsystemet.

Det finns hundra saker att plocka upp från Brennings bok, som den för idrottsvärlden genanta statistiken om hur barn födda tidigt på året är överrepresenterade i elitlagen och akademierna, trots att motsatt förhållande tycks gälla på seniornivå. Talangscouterna misstar alltså tidig utveckling/pubertet för potential i längden, en insikt som är så hisnande att man vill sätta varje svensk ungdomstränare i obligatoriskt omskolningsläger med kroppsbestraffning som paussyssla. Men det är en annan helhetsfundering som inte lämnar mig efter att jag slagit igen boken (bildligt talat, jag läste den digitalt) och den handlar mer om människans oförmåga att ta till sig vedertagen och vetenskaplig sanning. Alla som intresserar sig för ungdomsidrott ut perspektivet ”så får vi fram de bästa talangerna och vinner på seniornivå” har ett ganska digert forskningsunderlag att botanisera i. Själv har jag pinsamt ofta låtit Patrik Brennings myckna granskande av ungdomsidrotten på Sportbladet förbli oläst i en vag känsla av att det inte rör mig. Visst hör jag från familj och vänner med barn i skolåldern att det är påfrestande att köra elvaåringar till träning fem gånger i veckan och match på helgen, men någonstans har jag utgått från att den här modellen är den enda om man vill bli riktigt bra.

Mina funderingar har snarare rört om det är rimligt att lägga så mycket tid (och pengar!) på enskilda barn och tonåringar som löper större risk att dö kvävningsdöden – orelaterad till fotboll då – än att någonsin kunna försörja sig på sin sport. Det går i princip inte att bli fotbollsproffs, det är så få förunnat att det närmast kan jämföras med chanserna att vinna miljoner på Triss, men det eviga rapporterandet om de försvinnande få som faktiskt lyckas får massor med föräldrar att trotsa all vedertagen statistik och tro att deras guldklimp kommer att utgöra det bländande undantaget. Och ja, det kanske – mest förmodligen inte, men kanske – hade kunnat ursäkta en och annan förkortad barndom här och där.

Men slutsatsen i boken, och i nästan all tillgänglig forskning på fältet, är att det är helt fel tillvägagångssätt. Barn som specialiserar sig på en idrott tidigt och matchas i toppade elitlag redan i åtta-, tioårsåldern blir inte bättre hockeyspelare. De blir sämre. Och de riskerar att sluta idrotta i förtid, ett av idrottsrörelsens stora problem och tvärtemot de mål som Sveriges största skattefinansierade ska gravitera mot.

Så kom jag att tänka på en intervju jag gjorde med en koordinator på Barcelonas akademi för mer än tio år sedan. Vad la han egentligen fram som framgångsfaktorer bakom den mytiska La Masía, som fostrat spelare som Guardiola, Messi, Xavi, Iniesta, Piqué, Busquets, Yamal, Gavi, Cubarsí och en lång rad andra? Jag blev tvungen att googla:

– I många länder tränar man fem, sex gånger i veckan. Fram till 14 års ålder tränar vi tre dagar i veckan och mellan 14 och 18 år fyra dagar. Sedan kan alla få problem med annat, de kan bli mobbade i skolan. Då pratar vi med de killarna som uppför sig illa.
Just det. Relativt låg träningsdos, fokus på det sociala – och på skolan.
Den här pyrande debatten måste fortsätta att växa, gärna till orkanstyrka för min del, för det är ett systemfel som drabbar nästan alla som passerar den svenska idrottsrörelsen, det vill säga nästan alla människor någon gång i livet. Och i förlängningen får det konsekvenser för hela samhället, eftersom varje barn som faller bort från fotbollslaget riskerar att bli stillasittande istället, eller, i värsta fall, dras in i kriminell verksamhet. Brr.
Vi säger så och hörs om några veckor igen.

/Johanna

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!