Allt rasade för Sophie

ST ANNES. De här orden skulle handlat om Sophie Gustafsons chans att vinna sin första major.

Istället kretsar de kring en dag då himlen föll ner och allt gick åt helvete.

British Open gör sånt med folk.

Att det aldrig blir som man tänkt sig.

Ofta säger en bild mer än tusen ord, men då skulle ni sett Sophie Gustafson i går.

Hennes kroppshållning på Royal Lythams sextonde hål berättade nämligen mer än en Dostojevskij-drapa på två tusen sidor.

Parputten missad med någon decimeter, den tomma blicken i backen och axlar som höll på att byta plats med knäna.

Det var jobbigt att se på, garanterat tusen gången värre att vara med om själv.

Fyra slag bakom ledningen hade plötsligt blivit fjorton, en realistisk segerchans var då bara möjlig i fantasin och den som inte visar uppgivenhet i det läget heter antingen Shirley Clamp eller saknar vinnarskalle.

Men hur kunde hon gå tio över och leverera dagens sämsta rond?

Bara Sophie Gustafson vet men hon ville inte berätta.

I stället borrade hon ner blicken i backen, sa att ’allt var dåligt’, vände på klacken och försvann.

Se-på-fan.

Att allt gått dåligt berättade scoren ganska tydligt, men hur är en fråga som fortfarande saknar svar.

Vi kan bara spekulera.

Så jag gör ett försök.

Gav fullständigt fan i allt

Dubbelbogey på hål ett och sedan fem över par på de första fem hålen blev för tungt idag. Allt rasade, huvudet hängde och segerchansen hade redan beställt en enkel biljett bort.

Hon sket helt enkelt i det.

Hon gav fullständigt jävla fan i allt, och en liten sanning ligger i dålig tajming.

Sophie Gustafsson har vunnit British Open en gång (2000), men det var året innan det blev en major. Hon har sedan dess kommit tvåa två gånger, bland annat här på Royal Lytham 2006, och om vi ska vara korrekta även 1998, också det här i St Annes.

Den stora sanningen?

Att Sophie Gustafson inte vill komma tvåa igen, och att om hon inte vinner så kan hon lika gärna komma sist.

Vinnarskallar äger den egenskapen och ibland kan man avundas av det svarta och vita, av den hårfina linjen som skär mellan framgång och fiasko.

I går gjorde jag inte det.

På det sjuttonde hålet slog hon ett slag som 36-handikappare knappt slår efter en dyngblöt natt på krogen, utan sömn efteråt och med lånade vänsterklubbor i juniorlängd.

150 meter till pinnen och totalmissat järn som gick 60 meter rätt ut i skiten.

Bara spelare som tappat allt hopp slår ett sådant slag, bara spelare som gett upp och sett himlen falla ner framför sina fötter.

Tur då att vi som står bredvid fortfarande har ett litet hopp kvar.

Hon heter Mimmi Hjorth, är sex slag bakom andraplatsen och tänker satsa allt på att avancera.

Och hon tänker inte ge upp. Hon lovade faktiskt det.