En rebell - alltid mot strömmen

Sportbladets Mats Wennerholm följde hela karriären - här är hans berättelse om världsstjärnan som alltid gick sin egen väg

GÖTEBORG

- Jag förstår inte hur du orkar, säger Patrik Sjöberg.

- Vadå orkar?

- Följa ett helt jävla friidrotts-EM. Den här veckan har varit en överdos av friidrott för mig. Och jag är ändå gammal friidrottare själv.

Sedan gick han ut i göteborgsnatten och hamnade på löpsedlarna - igen.

Så typiskt Patrik Sjöberg.

En rebell och alltid mot strömmen.

Efter alla år i Brasilien med sand mellan tårna och en kall öl i näven hade han kommit hem igen.

Han gjorde comeback under EM som krönikör i Göteborgs-Posten och satt på raden framför mig en hel vecka.

Timme ut och timme in.

Det var väl därför han ställde frågan på Christian Olssons guldfest på lördagskvällen, timmarna innan han skulle gripas av polis några hundra meter längre ner på Avenyn.

Han verkade tillfreds med livet och jag la särskilt märke till att han hade sin guld-Rolex kvar på vänster handled, trots alla rykten om ekonomiska svårigheter.

Tillbaka i strålkastarljuset

Han verkade trivas med att vara tillbaka i strålkastarljuset och fick mycket beröm för sina krönikor under VM.

En dag hade han med sig femåriga dottern Isabelle där på läktaren men som han sa den här kvällen:

- Efter tio minuter ville hon bara gå där-ifrån.

Nej, Patrik tyckte att de långa dagarna under EM var sega, med alla utdragna kval- och försökstävlingar.

Kontroversiell, som alltid.

Jag vet inte hur många bråk jag skrivit om där Patrik varit ena parten och någon pamp i Friidrotts-Sverige den andre.

Patrik har alltid haft sin egen linje.

- Det har alltid varit mer naturligt för mig att reta folk. Det lärde jag mig redan i unga år, då lärarna i skolan försökte sätta sig på mig. Jag har aldrig gillat auktoriteter.

Hoppade 2,33 - som 18-åring

Första gången jag träffade Patrik hade han hade slutat skolan för länge sedan.

Han var 18 år och han hade redan hoppat 2"33.

Han var en av världens största friidrotts-

talanger.

Men trots att intervjun den gången var kort skapade en av frågorna debatt hemma i Sverige detta år 1983.

Patrik fick frågan vad han ville göra efter karriären och svarade:

- Då hoppas jag att jag tjänat så mycket pengar att jag kan sitta i något varmt land och ta det lugnt.

Det var inte ett uttalande som var direkt politiskt korrekt av en 18-åring.

Men det struntade han i.

Och han har just återvänt hem efter fem år i det där varma landet.

Fem år i Natal i Brasilien.

Han talar till och med portugisiska.

Under tio år i Marbella i Spanien lärde han sig bara hur man beställer in en öl på spanska.

Påstod han i alla fall.

För han har flyttat runt i världen hela karriären och oftast med skattefogden i hälarna.

Han har varit skriven i Belgien, på en brevlådeadress i Cypern och så den mest fasta punkten i Marbella på solkusten.

Där ägde han ett hus och där var han och legendariske tränaren Viljo Nousiainen nästan alltid och tränade under de stora åren.

Viljo - tränare och styvfar

För det går inte att nämna något om Patriks fantastiska karriär utan att nämna Viljo.

Först både tränare och styvfar - han levde ihop med Patriks mamma Birgitta - sedan bara tränare.

Viljo upptäckte Patriks talang tidigt, precis som han senare skulle upptäcka Christian Olssons.

Men Patrik och Viljo hade ett komplicerat förhållande på många sätt.

De ständiga bråken är legendariska, där Viljo tyckte en sak och Patrik en annan.

Efter de stora galatävlingarna ute i Europa hittade man dem nästan alltid i något mörkt hörn på hotellet, där de satt med varsin öl framför sig och varsin cigarett i näven.

Patriks rökande var ett ständigt debattämne. Att vara rökare och världsstjärna var inget bra föredöme.

Frågade man Viljo hur han tyckte Patrik hoppat samma kväll, svarade han ofta på sin finlandssvenska:

- Patrik hoppade som en kärring.

Då satt Patrik bara en meter därifrån.

Viljo tyckte till och med att Patriks hopp över världsrekordhöjden 2,42 på Stockholms Stadion 1987 var ett "skithopp".

Han var kräsen, Viljo.

Men han delade med sig av kunskapen och idag går den igen hos lärjungar som Yannick Tregaro och Johnny Holm, dagens mest etablerade höjdtränare.

"Patrik betalade allt"

Relationen mellan Patrik och Viljo var rå, men hjärtlig om man säger så.

Och när Viljo plötsligt och oväntat gick bort 1999, var det Patrik som tog tag i alla praktiska detaljer och såg till att ordna med begravningen.

- Patrik betalade allt, berättar Christian Olsson.

Han var lärjungen som skulle ta över som höjdhoppare hos Viljo, då Patriks karriär var över.

Men det blev aldrig så.

Viljo försvann och Christian utvecklades till världens bäste trestegshoppare, även om det var Viljo som ledde in honom även på det spåret, som ett led i höjdträningen.

Patrik Sjöberg har aldrig varit riktigt intresserad av att jobba som tränare, trots den enorma kunskapen.

Han har förmodligen varit för rastlös för det.

Han hade en idrottskarriär som gick i 200 knutar, både på och utanför idrottsplanen.

Han åkte fast för fortkörning i sin vita Porsche, han bojkottade alla marknadsföringskampanjer inför VM i Göteborg och han fortsatte med att ta strid mot Bengt Westerberg då han blev ordförande efter 1995 års ekonomiska VM-fiasko.

Bodde med norrmännen

När OS skulle avgöras i Atlanta 1996 bodde inte ens Patrik med den svenska truppen.

Han bodde med norrmännen och fick betala tränaren Viljo Nousiainens resa och uppehälle ur egen ficka.

Han var i sitt livs form.

Efter tre raka OS-medaljer - två silver och ett brons - var han helt säker på att ta guld.

- Men då gick baksidan två dagar före tävling. Annars är jag helt säker på att jag vunnit, sa Patrik.

Det gjorde att VM i Göteborg 1995 blev hans sista stora mästerskap.

Elva år senare var han tillbaka på samma Ullevi - som EM-deltagare bland pressfolket på läktaren.

Men sista krönikan blev aldrig skriven.

Mats Wennerholm