Absurt, Mif
Wennerholm: Ny tränare räddar inte Malmö
Malmös elitseriehistoria är en absurd rad av sparkade tränare, avhopp och bittra upprott.
Nio tränare har fått sparken sedan 1994–95 och då räknar jag bara de som haft kontrakt.
Det är svenskt rekord.
Och den enda tabell som Mif Redhawks toppar just nu.
Ta sportchefen Peo Larsson.
Jag undrar vad han tänker just nu.
Han sparkade Bobo Simensen i går och kliver själv ner i båset som en av två assisterande coacher till nye huvudtränaren Göran Karlström – juniortränaren Robert Olsson är den andra.
Samma Peo som tog över Mif då Christer Abrahamsson fick sparken med dunder och brak säsongen 1995-96 och som sedan själv fick gå dagarna före jul säsongen efter.
Det var den gången Peo Larsson själv trodde att han skulle få en julklapp när han blev kallad till Percy Nilsson.
Men han hade inte räknat med ett s å hårt paket.
Snacka om kretslopp
Percy pekade på dörren och Peo Larsson blev tredje tränaren som fick gå på lika många säsonger sedan SM-guldet 1994.
Nu är han tillbaka i båset igen. Tala om kretslopp.
Men Mif har alltid varit en riktig hockeysåpa och det var väl därför Tv4 tände på idén att göra dokusåpan ”Percys Pågar” 2003. Men serien las ner efter bara några avsnitt.
Percy Nilsson tyckte den var oseriös och ville inte att klubben skulle bli sammankopplad med ordet ”såpa”.
Jo, jo.
Det är kanske lite svårt att undvika i dessa dagar. När jag tänker tillbaka på alla de år jag följt Malmö, dyker skandal efter skandal upp i minnet. Som när Detroits assisterande coach, amerikanen Barry Smith, sensationellt tog över mitt under säsongen 1996-97 (då Peo fick sparken). Det var en riktig knall, Percy mös och Smith byggde ”nya” Mif inför 1997/98.
Problemet var att Barry Smith aldrig dök upp när säsongen skulle börja – han skrev på för Detroit och stannade i USA trots gällande kontrakt med Malmö.
Eller när Stephan Lundh och Niklas Wikegård fick sparken 2001. Då hade bläcket knappt torkat på deras nya kontrakt.
Så där går det på.
Säsong efter säsong.
Det har alltid varit något. Den enda tränare som överlevt Malmö med en fläckfri meritförteckning är Timo Lahtinen. Han tog upp laget i elitserien för första gången och han var med och vann båda SM-gulden 1992 och 1994.
Svårt att misslyckas
Å andra sidan hade Timo några stjärnspäckade årgångar som det var svårt att misslyckas med. Percy hade åkte runt i hockey-Sverige och köpt upp stjärna efter stjärna med en plånbok som var tjockare än en skånsk skinkstek.
Det var högkonjunktur på den tiden ...
Men nya tränare räddar inte Malmö den här säsongen.
De behöver spelare.
En målvakt, en back som kan hålla i pucken och styra från blå i power play och en riktigt bra målskytt.
Helst en center också.
Mif:s problem är att man gör alldeles för få mål.
Det har bara blivit 95 mål den här säsongen och Jonas Höglund har gjort en fjärdedel av dem (23 stycken).
Här ska jag rätta mig själv och säga att Höglund i n t e tjänar 250 000 i månaden – nya uppgifter säger att han inte ens tjänar hälften av det.
Så med tanke på hur många mål han gjort, är han snarare underbetald med tanke på vad andra i Mif tjänar.
Här är några löneuppgifter jag fått:
Målvakten Jani Hurme – 250 000 kronor/månad (har inte spelat en match i år på grund av skada)
Carl Söderberg – 225 000
Mathias Johansson – 200 000
Väl investerade pengar?
Döm själva.