Laul: Norling tryckte dit sista pusselbiten
Uppdaterad 2018-12-08 | Publicerad 2018-11-29
En enkel historia blev ännu tydligare under förhandlingen i Stockholms tingsrätt.
Rikard Norling tryckte dit sista pusselbiten.
Med kraft.
När jag skriver ”enkel historia” menar jag min bild efter att ha läst förundersökningen och följt torsdagens rättegång på plats där åklagaren Johan Lindmark slutligen yrkade på två års fängelse för grovt mutbrott.
Den bilden är att Dickson Etuhu och hans medåtalade kumpan – en 37-årig man från södra Sverige – åkte till Stockholm i maj 2017 för att ”sondera terrängen” med AIK:s dåvarande andremålvakt Kenny Stamatopoulos.
De hörde sig för, fiskade, rekognoscerade, ja kollade läget helt enkelt. Kenny sa ”tack, men nej tack” innan de eventuella planerna på att fixa en match hann konkretiseras mer. ”37-åringens” advokat Peter Dahlqvist siktade in sig på det området när han ställde frågan till Kenny Stamatopoulos: Fick du verkligen ett konkret erbjudande? Advokaten vann den ronden, om inte på knock så i alla fall på poäng.
Finns ingen stödbevisning
Någon stödbevisning existerar inte. Ingen väska med pengar, inga tecken på andra förberedelser, inga lagda spel eller kriminella nätverk i bakgrunden. Allt handlar om vad som sades under ett lunchmöte på restaurang Primo Ciao Ciao där Kenny, Dickson och ”37-åringen” träffades.
Kenny Stamatopoulos levererade ett starkt vittnesmål i rätten. Att han skulle hitta på hela historien – och sedan ljuga om det under ed – är svårt att föreställa sig. Nästan lika otroligt som att det bara skulle röra sig om missförstånd, missuppfattningar eller språkförbistringar.
De åtalade, båda prydligt klädda, nekade och lämnade hyfsat samstämmiga versioner om samtalet med målvakten, men frågan kvarstod: Varför skulle Kenny hitta på allt? Han och Dickson var bra vänner fram till lunchen på Primo Ciao Ciao. Det går inte ihop och ingen av inblandade har ännu besvarat den frågan.
Den enda rimliga slutsatsen är just att de åtalade ”sonderade terrängen” med Kenny. Kanske hade de framtida matcher i åtanke, inte nödvändigtvis stormatchen mot IFK Göteborg, men att Kenny tackade nej innan det egentligen lades fram ett konkret erbjudande.
Högre krav på rättssäkerhet
De åtalade går ändå att betrakta som moraliskt skyldiga i den mening att brottsoffret är svensk fotboll, en match kunde inte spelas som planerat på grund av deras fiskande. Dickson Etuhus tårar i rättssalen över att ”mitt liv är förstört” förändrar inte den saken.
Men att slå på stora trumman inom svensk fotboll är en sak, om det också är att betrakta som en brottslig handling är en annan. Inom juridiken ställs betydligt högre krav på rättssäkerhet.
Fram till rättegången var åtminstone jag lite osäker på bakgrunden till att AIK valde den trumman, men efter Rikard Norlings vittnesmål råder inga tveksamheter.
Norling bestämde sig snabbt för att det här måste upp till ytan, kosta vad det kosta vill. Han fick Dicksons namn av Kenny mot löfte om att hålla det för sig själv, men bröt löftet direkt och kontaktade polisen. Han var tydlig mot AIK:s dåvarande vd Mikael Ahlerup och sportchefen Björn Wesström att om inte vi tar det här hela vägen så går jag till media.
Rikard Norling agerade resolut
När spelargruppen skulle informeras valde sportchef Wesström att inte nämna att det handlade om Dickson Etuhu, då samlade Norling spelarna på nytt och sa att ”Det handlar om Dickson Etuhu” för att undvika ryktesspridning.
– Jag ville kunna titta mig själv i spegeln igen, förklarade Rikard Norling sitt handlande.
Mycket tack vare Rikard Norlings resoluta agerande blev den här historien till vad den idag är. Vissa kanske tycker att han ryckte i nödbromsen för hårt och för tidigt, men hur länge ska man vänta? Hur många spelare ska hamna under press från diverse olustiga figurer innan någon tar det på allvar?
Matchfixning är ett stort problem för fotbollen, och min uppfattning är att Rikard Norling bidragit till att strålkastarljuset hamnade där det skulle. Oavsett vad Stockholms tingsrätt nu kommer fram till om en vecka då domen meddelas.
