Ahlquist gråter gärna i tv igen

Parasport. Bilder vid toaletten påminner henne om det som hände i Paralympics 2012.

Med hjälp av en ny mental coach kanske det blir ett nytt guld i Rio.

– Jag ska göra allt för att få lipa i tv, säger Anna-Carin Ahlquist och skrattar.

Många minns tårarna efter bordtennisfinalen i Paralympics för fyra år sedan.

Tårar av glädje.

Tårar av guld.

Vad hon själv kommer ihåg från matchen? Inte mycket.

– Jag har ju sett den i efterhand. Jag har inga minnen från den, men det är oerhört överväldigande känslomässigt att ha lyckats.

Mycket har hänt

Guldet har varit väldigt betydelsefullt för den 44-årige världsettan och många människor i hennes närhet. Och det är mycket som har hänt sedan dess.

I huvudet. I kroppen. När det gäller teknik. Material.

Bland annat har hon bytt mental coach. Till den norske idrottspsykologen Istvan Moldovan, tidigare landslagsspelare i just bordtennis.

Förändringen har betytt otroligt mycket för ett "kontrollfreak" som Ahlquist .

Duon har till exempel jobbat frekvent med att få träningar att motsvara en tävlingssituation. Att gå in med samma koncentration. Att analysera och hitta något positivt i varje boll.

– Jag har jobbat med en prestationsdagbok som jag fyller i. Vi har jobbat mycket med kosten också, men det tar ju de här fyra åren för att det ska ge resultat.

Dåligt VM

Men att hon skulle göra ett tredje Paralympics var inte självklart efter medaljerna (silver i lag också) i London. Ett misslyckande i VM för två år sedan bidrog till en ny tvåårssatsning.

Hon ville inte avsluta på det sättet.

– Jag var oerhört besviken och inte nöjd med min prestation och resultatet. Men jag hade så otroligt många människor runt omkring mig som tyckte att jag skulle satsa till Rio, säger Ahlquist , som har sjukdomen ms och därför sitter i rullstol.

I november var hon i den brasilianska staden. Bordtennishallen är granne med Paralympics-byn.

Så har det inte varit tidigare. Långt i från.

– Vi har alltid haft längst transport, så det känns lyxigt. Oerhört bra att man bara kan ta sig tillbaka efter match. I London var jag tvungen att vara kvar på arenan för vi hade så lång restid.

Bild med prinsen

På tal om London.

Vid Anna-Carins toalett hemma i Göteborg - "det var där det fanns plats" - har hon sex inramade bilder från guldet i London.

– Folk blir rätt glada när de kommer in där och bara "åh". Förr fanns det alltid ett porträtt på Oscar II på alla toaletter och jag har ett med Prins Daniel och mig med medaljen (skratt).

Till Paralympics, som invigs den 7 september, åker hon lika förväntansfull som inför London.

Målet är att få uppleva ännu ett guld i singel.

– För mig är det inte att försvara något utan att vinna nya medaljer, men det kommer att vara stentuff konkurrens.

– Jag känner mig stabil. Det känns oerhört kontrollerat. Jag känner mig tryggare. Hade jag inte gjort Peking hade jag inte vunnit i London. I Peking ville man göra allt. Shoppa, vara på kinesiska muren, allt som gick att vara med på. I London skalade jag rubbet.

"Minimera intrycken"

TT: Och nu skalar du ytterligare?

– Ja, så mycket jag kan. För mig handlar det om att minimera intrycken, för att bara fokusera på det man ska göra. Jag har valt bort att vara med på invigningen, då jag spelar 10.20 nästa morgon.

TT: Tror du att det blir några guldtårar även i år?

– Det hoppas vi ju. Men min brorsa har sagt att jag måste sluta lipa i media (skratt).

TT: Vad svarade du då?

– Om det är det som krävs. Nej, men jag ska göra allt för att få lipa i tv. Jag är en känslomänniska och det var jag ju också när jag började 2007. Då sa en italiensk mamma till mig: "I don't understand you. You cry when you win and you cry when you lose".

TT