Fotbollen, pengarna, kvinnorna – så var "Svennis" liv

I dödens väntrum mötte han med glädje och tacksamhet fotbollsvärldens samlade kärlek och uppskattning.

In i det sista bejakade Sven-Göran ”Svennis” Eriksson livet.

Det som gav honom så mycket.

Ingen svensk fotbollstränare har fått uppleva och uppnå mer än Sven-Göran Eriksson.

Lillebror Lasse hade svårt med att säga Sven-Göran, han sade Tenn-Hönan, som blev Tennis.

Storebror tyckte Svennis lät bättre.

Och så blev det.

Hemma i Torsby var mamma Ulla kioskbiträde och pappa Sven körde lastbil.

Som så många andra grabbar drömde Sven-Göran Eriksson om att en vacker dag bli fotbollsproffs. Så blev det inte. Med de här orden summerade han en gång sin spelarkarriär:

– Jag räckte till som halvhyfsad högerback i division 2, men inte längre.

Grips goda råd

Det som brast i förmågan att utföra kompenserades av en djup förståelse om fotboll. En av de första att se den talangen var hans mångårige vän och mentor.

– Det var en man vid namn Tord Grip som kom hem och sade till mig att han tyckte att jag skulle sluta spela fotboll. Det var det bästa professionella råd jag fått.

Resten är, som det heter, svensk fotbollshistoria.

För runt tio år sedan släppte han boken Svennis – min historia, tillsammans med Stefan Lövgren. Där berättade han detaljrikt och öppet om det mesta om yrket och privatlivet. Om framgångarna, bakslagen, sveken, lögnerna, bråken, konflikterna, hur han blåstes på 100 miljoner, svårigheten att hålla ihop en familj som tränare.

Och mycket annat pikant, intressant och avslöjande, som hur pojken från lilla Torsby en dag skulle presenteras som den förste utländske förbundskaptenen för det engelska landslaget.

I dag hade det inte skapat den uppståndelse som rådde hösten 2000. Delar av den engelska pressen tävlade i att ifrågasätta valet av en svensk på den viktigaste posten i landet näst efter drottningen och premiärministern.

Hur överväldigad Eriksson var över att få uppdraget måste sättas i rätt kontext. Han växte upp med Tipsextra, i en tid när utländsk fotboll i tv kunde kokas ned till lördagens 90 minuter engelsk ligafotboll på leriga planer.

Som ung tränare tog han båten från Göteborg till Harwich för att se matcher och göra studiebesök. Det formade hans fotbollsfilosofi, men han gick inte i fällan att försöka bli som den tidstypiske engelske managern.

Karriärens höjdpunkt

Eriksson behöll sitt varma leende, sitt lugn och sin avväpnande humor.

– Om man var fotbollstränare i England skrek man. Det var fuck hit och fuck dit. Men vad fanns det för konstruktivt i det? Det skapade knappast förtroende eller en trygg stämning bland spelarna, snarare tvärtom.

De fem åren som förbundskapten var höjdpunkten på hans karriär. Den sammanföll med ett stormigt förhållande med Nancy Dell'Olio. Hans lagkapten David Beckham bildade med Victoria ett av världens hetaste kändispar. Medier punktmarkerade honom. Hans telefon avlyssnades av en tabloidtidning. Läsare kunde vältra sig i hans affärer med Ulrika Jonsson och förbundets sekreterare Faria Alam.

Ändå slog han senare fast:

– Mitt bästa jobb. Jag njöt av att vara förbundskapten i England. Det var väl egot som kom fram där. Det är stort, det gör dig stolt.

Men han hade inte kommit dit om det inte varit för Tord Grip. 1976 tränade Grip Degerfors med Eriksson som assistent och ungdomstränare.

Ett år senare tog Eriksson över och inför säsongen 1979 hörde IFK Göteborg av sig. Den första tiden där var eländig.

Fick spelarnas stöd

– Fritidsförvaltningen i Göteborg undrade om de fick hyra ut mittcirkeln när vi spelade, de menade att vi bara slog långbollar hela tiden. Det fanns folk som ville ”skicka hem den där pajasen till skogarna” och jag ställde faktiskt min plats till förfogande och frågade spelarna om de ville ha mig kvar.

Tre år senare hade IFK Göteborg vunnit två SM-guld, två cuptitlar – och som första svenska lag en europeisk cuptitel.

– Om vi inte vunnit Uefacupen då, hade jag kanske varit kvar här hemma ännu, sade han i en intervju.

I stället väntade en vidunderlig fotbollsresa.

Sven-Göran Eriksson gav, som han skrev i sin självbiografi, ”allt för fotbollen”.

– Man måste göra det för att nå dit jag gjort. Priset jag betalat för min framgång är högt. Jag har aldrig frågat mig om det var värt det. Pengarna var aldrig viktiga för mig, Jag föddes fattig och kommer förmodligen att dö fattig, men jag vet att jag har levt och kommer att leva ett gott liv däremellan.