"Du sade bara 'jävlar, jävlar'"

Khao Lak. Tomas Pajuste var inte i Khao Lak när tsunamin tog hans söner.

Men han har varit där varje jul sedan dess.

– För mig slutade julen att finnas då.

Martin var 19 år och pacifist, men trivdes med sin kemiska specialutbildning i lumpen.

Max var 17, fick toppbetyg i skolan och var en lovande fotbollsspelare i Hudiksvallsklubben Strands IF.

När de dog var Tomas i Las Palmas, ovetande om vad som hänt i Thailand.

– Det är det värsta samtal jag ringt någon gång. Att pojkarna var borta, säger Göran Hallander, som är gift med Tomas Pajustes exhustru Sanna Barrljung.

De två grånade männen promenerar tillsammans på den rätt folktomma Nang Thong-stranden i Khao Lak. Vågbruset är högljutt. Det är julafton.

– Och du sade bara "jävlar, jävlar", fortsätter Göran.

De tystnar.

Lättnad och skam

Båda pekar mot ett rev en bit ut i vattnet. Det var där Martin och Max befann sig på annandagens morgon 2004. Sanna och Göran var uppe i byn och hamnade aldrig i vågen.

– Det sista jag sade till pojkarna var "snorkla på morgonen, då är det klarare vatten", säger Göran.

Han kände först både lättnad och skam över att ha överlevt. Säger att han hade förstått om Tomas klandrat honom efteråt.

– Jag hade inte kunnat fixa det här själv, svarar Tomas.

De pratar om Max och Martin, hur de tänker på dem varje dag. Fyller i minnena åt varandra.

Männens relation har varit god sedan Göran "kom in bilden" när pojkarna var små.

– Ännu mera efter det här hände. Då sade vi "nu måste vi hålla ihop och hjälpa varandra", säger Göran.

– Det är som Sanna säger, vi har tröstat varandra, säger Tomas.

Inget obehag

När Sanna och Göran väl kom hem till Sverige ville de aldrig återvända till Thailand. Men Tomas ville dit, se hur det var. Så de åkte tillsammans alla tre redan i mars 2005. Till kaoset.

Deras två pojkar identifierades i slutet av april, begravdes i Sverige senare samma vår.

– Sedan dess har jag varit här varenda jul, säger Tomas. Jag sitter hellre här och lyssnar på havet än är hemma.

Han känner inget obehag av att vistas på platsen där hans söner dog. Bara frid.

Uppmärksamheten kring tioårsdagen, då ambassaden planerat en minnesceremoni en bit längre ner på stranden, ger han däremot inte mycket för.

– Att det är tio år spelar ingen roll för mig. Ett sådant här ståhej hade vi kunnat vara utan.

De försöker vara positiva, säger Göran. Men många "tsunamisar", som de drabbade svenskarna kallar varandra, hyser fortfarande en stor uppdämd ilska gentemot svenska myndigheter och den dåvarande regeringen för hur krisen hanterades.

Även mediernas nyväckta intresse för deras öden känns lite konstigt.

– Det har varit tyst i nio år. Det har inte varit något intresse sedan ettårsdagen egentligen, säger Göran.

Ett litet avslut

Minnen och känslor rörs upp av att prata så ofta och mycket om sina erfarenheter och tankar.

– Det är både jobbigt och samtidigt bra att få prata igen. Vi kan ju älta det här hur mycket som helst för dem som orkar lyssna på oss, säger Göran.

Han och hustrun Sanna är lite osäkra på sina framtida jular.

– Vi vet ju inte riktigt. Vi har sagt att det här kanske känns som ett litet avslut med Thailand, säger han.

Men Tomas är säker.

– Jag kommer att åka hit nästa jul igen. Så länge jag orkar.

TT:s utsände