”Det är ingen som vill könsstympa ditt barn”
Åsa Erlandson: Här en guide som kanske gör dig mindre arg
Ett företag gör en katalog där de inte har flicksaker och pojksaker utan leksaker, där ingen har bestämt på förhand vem som ska leka med vad. I min värld hade gårdagens nyhet passerat obemärkt om det inte vore för att detta är dynamit i vissa kretsar. Människor som 1. inte kan läsa innantill 2. missförstår det enklaste budskap alternativt 3. väljer att vantolka allt de läser börjar yra om tvång, könsstympning och manshat och varnar för vilka fruktansvärda följder det kommer få om vi inte värnar om att pojkar ska leka med vapen och flickor ska leka med strykbrädor.
Och jag tänker att det verkar så jobbigt att vara så arg. Så ansträngande att behöva kriga i kommentarsfälten eftersom man inte förstår sin omvärld. Så jag tänkte dra mitt strå till stacken och hjälpa till. Lås oss kalla det Missförståndsmaraton – en liten guide som kanske gör dig lite mindre arg:
Användningen av ordet hen. Nej, det är inget försök att könsstympa ditt barn. Det är ett nytt ord. En semantisk finess, en praktikalitet när det blir tjatigt att skriva ”hans eller hennes” gång på gång när det inte spelar någon roll om det var Lisas eller Kalles. Eller när man som journalist vill skydda en person genom att mörka könet: ”I går fick jag ett ilsket mejl från en läsare. Hen var arg över att jag hade använt ordet hen.”
(Här i Stockholm finns för övrigt ett dagis som använder ”hen”. Här finns också ett som i åratal valt att säga ”kompisen” istället för flickan/pojken. Gissa vilket som får skit.)
Könsneutrala leksakskataloger. Kritikerna tycker att det är fel att barn ska tvingas att leka med vissa leksaker. Det tycker jag också. Så se här en briljant idé: Vi låter barnen bestämma! Kalle får välja pansarvagnen om han så vill, eller dockskåpet om han föredrar det. På samma sätt får Lisa gå loss med svärdet – eller dammsugaren. Inga tvång, inga vuxna som bestämmer. Så vad är vi oense om?
”Jämställdheten har gått för långt”. Kanske det påstående som gör mig mest nyfiken. Det låter ju lite oroväckande. Det är ju aldrig bra när något går för långt. Men så börjar man fundera. På vilket sätt har jämställdheten gått för långt? Det så kallade oförklarliga lönegapet mellan män och kvinnor är i dag 6 procent, borde det vara större? Vilken tid är det man längtar tillbaka till, är det då gapet var dubbelt så stort? Eller är det en tidsresa ännu längre tillbaka som önskas, då kvinnor inte hade rösträtt och pappor varken fick vara med när deras barn föddes eller ta ut en enda ledig dag? Har det gått för långt när 23 procent av föräldradagarna tas ut av pappor? Borde det vara 10, eller kanske 0?
Plötsligt känns inte jämställdheten som gått för långt så oroväckande längre, det enda man blir rädd för är om den börjar stå still. Eller gå bakåt.
”Manshat”. Samma personer som tycker det är skit att pojkar ska behöva växa upp till en värld där män super ner sig, blir slagna på käften på stan och ensamma efter skilsmässan – samma personer blir fullkomligt ifrån sig vid tanken på att ändra något. Istället attackerar de alla som vill bredda mansrollen lite genom att låta pojkar upptäcka fler världar än monstervärlden och låta pappor hänga i lekparken ibland istället för bara på jobbet. Så res er upp ur tankevurpan och tänk en helt ny och lugnande tanke: Det kanske inte är manshat, det kanske är manskärlek.
Den här texten är till dig Fabian, ”läsaren” (jag är osäker på om han läser det han kommenterar) som just nu leder Missförstånds–SM i kommentarsfälten tillsammans med sitt gäng. Men jag ska inte vara omöjlig. Om du Fabian ger mig ett enda konkret exempel på det du skriver hela tiden: ett enda namn, en enda förälder, feminist, eller någon annan människa i hela denna värld som på allvar försöker byta kön på flickor och pojkar. Om du bara ger mig detta enda exempel på det du hävdar är jag beredd att följa med dig dit, titta med egna ögon och bli arg jag också.