”Ett paradexempel på föräldrahaveri”

Åsa Erlandson

Åsa Erlandson: Farsan då – går han till samma lobotomör som morsan?

helskärm

Ett ord. Sjukt.

En fyraåring ska smutsa ner sig i sandlådan – inte oroa sig för om lösbrösten sitter rätt. Men det tvingas lilla radiostyrda Maddy göra där hon springer runt på scen som huvudpersonen i filmen Den Onda Dockan (sorry, det liknar inte Dolly Parton).

Det är inte gulligt, bara sorgligt. Här har vi ett paradexempel på föräldrahaveri. Ett socialt sönderfall till mamma som lever ut sina egna, kraschade drömmar genom dottern. För det kommer knappast från barnet att visas upp i smink, kortkort och jätteboobs: ”Hmm, vad känner jag för idag? Gunga eller leka med lego? Nu vet jag! Bli en minihooker på scen!”.

Nej, även om Maddy är den enda ungen i världen som går runt i lösrumpa har hon en sak gemensamt med alla andra småttingar: hon vill göra mamma glad.

Även om det kommer att sluta på terapisoffan för dem båda.

Det är ingen slump att mamma Lindsay valt Dolly ”It costs a fortune to look this cheap” Parton som sin förebild – musikvärldens kanske mest komplicerade förhållande till mat och midjemått. Det är ju inte ens

rösten Maddy ska härma, utan brösten.

Mamma Lindsay säger att dottern kan lägga av när hon själv vill och jag blir så himla trött på det där ”fria viljan”–snacket som används för att legitimera vilka egna bisarra böjelser som helst.

Vi har sett det så många gånger: barn i talangtävlingar med en mental piska i ryggen eller lättklädda på modelluppdrag där polisen hade ingripit om det inte stått ”Marc Jacobs” på bilden.

Små barn har ingen fri vilja, bara önskan om att duga i mammas och pappas ögon. (Däremot föds så klart barn med olika intressen. Jag är dock ganska övertygad om att det inte finns någon lösbröst–gen.)

Farsan förresten, var är han? Eller går han till samma lobotomör som morsan? Och domaren måste vara heltidsboffare som låter detta passera.

Varför finns program som ”Toddlers & Tiaras” överhuvudtaget?

Vem behöver skiten, mer än själstomma föräldrar och pengakåta tv–bolag? Inte är det barnen i alla fall.

Det är ju ingen skönhetstävling.

Det är en emotionell dödsmässa.