Jag var inte värre än någon annan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-08-04
Anna sjunker kort in i ett intensivt tänkande.
– Kvinnor är intressanta. De har relationer på så många plan. Bara när man pratar vänskapsrelationer finns flera olika djup. Kvinnor är mer intima med varandra på ett annat sätt än vad de flesta män är.
Du är kvinna i en mansdominerad värld. På vilket sätt är det negativt för dig?
– Det finns ett utanförskap. Men så är det säkert för en manlig sjuksköterska också. Det finns ju både manliga och kvinnliga jargonger. Men jag kan inte säga att jag fått höra något eller känt mig oaccepterad bara för att jag är kvinna. Snarare var det så förr, men det var för att jag var ung. Och det kan i och för sig vara en feltolkning.
Blir du fortfarande nervös i din yrkesroll?
– Ja, absolut. Om jag har en dålig dag – men det händer ju väldigt sällan, höhö – då kan jag fortfarande vara nervös när jag går in i sändning. Då är jag inte helt med, eller fullständigt närvarande. Häromveckan hade jag inte hade jobbat på tre veckor. Då blev jag nervös.
Du verkar ha ett bra självförtroende.
– (Skratt) OK. Tja, folk säger det. Men samtidigt: Vad är ett bra självförtroende? Jag tar inte mig själv på jättestort allvar.
– Det kom en bok för några år sedan, säger Anna. Den handlade om hästtjejer. När jag läste om den började jag direkt att tänka på alla de där åren i stallet. Jag började ju rida när jag var nio. Och jag kände igen mig så väl, just i den där häst-tjej-jargongen. Det var en tuff och hård men ändå god uppfostran. Man lär sig att ta hand om de här stora, fina djuren. Det spelar ingen roll om du är hungrig eller törstig efter en ritt. Du måste först ta hand om din häst, för annars är du inte en bra ryttare. I den miljön måste du ha gott självförtroende. Har du inte det – så får du låtsas att du har det. Att ”Det är faktiskt jag som bestämmer.” Jädrar anamma! Och till slut blir det ju så, en verklig självsäkerhet. ”Jodå, vi kan visst hoppa över det här hindret.”
Vilka sidor har dina söner fått från dig?
– De pratar jättemycket. I alla fall Axel. Patrik pratar också. I alla fall när han får chansen. (Skratt) Vilket inte blir så ofta. Nej, det där får man väl försöka styra som mamma. De är också väldigt positiva. Och jag tror att jag är det också. De är med på allt och tycker inte saker är tråkiga. Jag har väldigt roligt med dem, just för att de är så entusiastiska.
Axel och Patrik är från Anna Lindmarkers äktenskap med Pär Josefsson. De skilde sig för ett par år sedan. Och sedan en tid tillbaka – ja, faktiskt ungefär tre dagar före vår intervju – är Anna Lindmarker sambo med Lars Weiss, tidigare chef på TV4, ”nästan-chef” på SVT och författare. De två träffades förstås genom jobbet. Faktiskt redan när Anna jobbade på Aktuellt. Fast kärleken ? tja, den kom senare.
Hur visste du att du var kär i Weiss?
– Du får inte kalla honom för Weiss ?
Det är så skönt att säga. Weiss!
– ”Lasse”, är det. (Skratt) Hur visste jag det? Det visste jag inte. Det kom helt plötsligt. Så.
Men ni gick ut med ert förhållande för något år sedan, på ett mediebevakat vimmel när Cirkus Scott hade premiär.
– Ah ? fast ? Nej, så här var det: Jag kom först till cirkusen med ungarna. Sedan kom Lasse. Men skrevs det något om det? Det kommer inte jag alls ihåg. Men jag har aldrig pratat med pressen om vår relation.
Förutom nu.
– Jamen nu är det ju så officiellt.
Nu när ni har flyttat ihop i din lägenhet. Vem bestämmer var skåpet ska stå?
– Alltså: Jag är rätt ointresserad av var skåpet ska stå. Jag är ointresserad av heminredning överhuvudtaget och blir jätteglad om Lasse bestämmer var skåpet ska stå. (Stort skratt)
En tidning skrev att ert förhållande tagit slut.
– Han har ju precis flyttat in sina saker i min lägenhet. Så, nej, jag tror inte att det är slut.
Anna Birgitta Lindmarker
