”För kineserna är jag ett ufo”

Hanna Sahlberg, 26, flyttade österut med man och barn för att bli vår röst i Kina

Hon är 26 år. Hon är småbarnsmamma. Och hon är utrikeskorrespondent i Kina.

Hur sjutton orkar hon?

— Det krävs någon form av besatthet. Och Kina är en galen passion för mig. Jag har velat bli kines! säger Hanna Sahlberg.

När Hanna Sahlberg, 26, skulle förnya sitt och sin familjs uppehållstillstånd i Kina muttrade damen bakom disken: ”Du måste sortera papperna på ett annat sätt. Det är ju din man som arbetar så han ska ha de här papperna i sin hög? …” När Hanna förklarade att det var hon som jobbade som utrikeskorrespondent och att hennes man var medföljare tittade damen för första gången upp.

– Det såg ut som hon tyckte synd om mig.

Hanna är van vid att folk tycker att hon är udda.

– För många kineser är jag ett ufo. De tycker att vår familjesituation är askonstig.

Medan Hanna gör karriär tar hennes man hand om hemmet och deras dotter Amra, 1,5 år – samtidigt som han pluggar magisterprogrammet i antropologi på distans. Och bara det, att vara gift och student, är helt otänkbart i Kina där det till och med var olagligt fram till för bara några år sedan.

– Utan min man skulle det inte funka. Det bygger ju på att vår dotter har honom.

– Men ibland kan jag tänka ”Hjälp, jag håller på att bli en klassisk mansgris”. Det händer att jag kommer hem på kvällen och är helt uppe i mitt eget.

Gifte sig 2003

Hanna träffade sin man, holländaren Michael, 27, i Mellanöstern år 2000. Tre år senare gifte de sig.

– Vi tog mitt efternamn för jag kunde inte uttala hans, berättar hon när vi träffas på Radiohuset i Stockholm.

Hanna är hemma i Sverige under en vecka tillsammans med sina kollegor, Sveriges Radios övriga utrikeskorrespondenter.

De är med i debattprogram, stämmer av med varandra och lär sig ny teknik.

Annars kan livet som ”korre” vara ensamt. Hanna har en kinesisk assistent på deltid, men hon är sin egen schemaläggare, chef, ljudtekniker, vaktmästare och redaktionssekreterare.

Det krävs i princip att hon lever för sitt jobb, inte sällan behöver hon kasta sig iväg på resor och arbeta fler dagar i sträck.

Är det inte svårt att vara korrespondent?

– Jag är ju ingen expert, mitt jobb är att hitta rätt personer som kan förklara. Men det är ju det som är själva utmaningen, säger hon.

Hanna pratar fort. Hon går fort. Hon äter fort. Förmodligen gör hon allting fort.

– Jag skrev ett cv en gång, men var tvungen att börja stryka saker för det såg ut som jag hade varit på flera platser samtidigt.

Hur orkar du?

– Jag har en blodhundsinstinkt och biter mig fast när jag egentligen kanske borde släppa greppet. Den enkla vägen har aldrig attraherat mig, den är inte intressant.

Det var just det tankesättet som fick henne att åka till Kina första gången, hösten 2001. En svensk bekant hade startat ett kulturcenter i kinesiska provinsen Yunnan och bad Hanna komma dit och jobba.

– Jag tänkte: ”det ligger längst bort och har det svåraste språket, därför är det mest lockande.”

Hon åkte dit utan att kunna ett ord kinesiska, men hade snart gått upp i den nya kulturen.

Hon ville helst umgås med kineser, bar traditionella kläder, vägrade äta västerländsk mat och levde på runt kronor i månaden.

– Jag försökte bli mer kines än kineserna själva. Att leva ungefär som mina kinesiska kompisar gav mig ett perspektiv man annars så lätt tappar som västerlänning i Kina. Min stora sorg är att jag aldrig kommer att kunna bli kines på riktigt, säger hon.

Hanna är noga med att poängtera att ett land är så mycket mer än sitt styrande regeringsparti.

Hennes kärlek till Kina bottnar i landets stora kontraster och enorma mix av precis allting.

– Jag älskar att det är så blandat. Allt finns i Kina, tempot är högt och samhället förändras konstant. Jag vill förstå hur allt som händer påverkar männis?korna och hur de tänker. Samtidigt som många kineser så klart känner en stor vrede visar många också en oerhörd glädje och stolthet.

Pluggade journalistik

Efter sin första tid i Kina åkte Hanna hem och utbildade sig till journalist vid Göteborgs universitet. Hon praktiserade och vikarierade på Sveriges Radio innan hon fick erbjudandet om att bli deras utrikeskorrespondent i Kina – den yngsta korren i SR:s historia.

– Det var det roligaste valet jag hade just då, så även om det krävdes en del kompromissande tvekade jag inte.

Framför allt behövde hon kompromissa med sina egna ideal.

Inte minst boendet skapade problem.

– Jag var och kollade på ett lägenhetshotell i Peking, men när jag åkte upp där kändes det som jag lämnade Kina. Jag skulle inte vilja bo så.

Hon frågade sin man om han kunde tänka sig att ha delad dusch och toalett ute på gården – men där blev det tvärstopp. Kompromissen blev ett litet hus i ett område där det bor både rika och fattiga.

– Vi bor runt en gård som vi delar med fyra kinesiska familjer och det är jätteviktigt för mig.

Eftersom jag jobbar så mycket mot Sverige och svenskar är jag rädd för att tappa kontakten med det kinesiska samhället för mycket. Men nu sitter vi alla och svettas tillsammans på gården under somrarna och vår dotter har i princip fått en kinesisk mormor och morfar.

Vill bli Kinaveteran

Hur länge Hanna stannar i Kina får framtiden utvisa. Hennes kontrakt just nu löper till och med OS i Kina 2008. Efter det kan det mycket väl bli hennes tur att göra uppoffringar för sin man och hans karriär.

– Men det skulle vara förödande om jag inte fick ha någonkontakt med Kina. Jag längtar efter att bli en riktig Kinaveteran som har bott där i 20–30 år, säger hon.