”Man kanske inte gillar någon porr alls?”
Publicerad 2011-05-20
Åsa Erlandson: Framför allt kanske man har lite annat att tänka på än att bli upphetsad på rätt ställe när man just flytt ett hemland där man riskerar dödsstraff
Man kläs av och får EEG–elektroder fästa på sin skalle.
Sedan visas en film där en gubbe skrattande stångar huvudet i en vägg tills han faller ihop och svimmar.
Om man tittar oförstående och tycker att ”tja, det var väl inget konstigt?” så har man klarat idiottestet.
Då har man kvalat in till jobbet som tjeckisk bögtestare.
Om EEG–undersökningen dessutom visar att det bara finns smält ost, eller allra helst ingenting, inne i huvudet kan man räkna med en chefsroll!
Allvarligt talat, man tror att allt redan har hänt. Världen är så pass skruvad.
Och så kommer landet som gav oss hockeyfrillan och slår oss med häpnad en gång till.
Det här vore lyteskomik, om det inte vore på allvar.
Jag avundas inte Cecilia Malmström som måste linda in sin kritik i politikerspråk.
Det behöver inte jag göra: den som kom på filmtestet som ska bevisa om flyktingar är homosexuella, är svårt störd.
Vad är det som säger att alla bögar tänder på bögporr? Man kanske inte gillar någon slags porr alls och framför allt: har lite annat att tänka på än att bli upphetsad på rätt ställe när man just flytt ett hemland där man riskerar dödsstraff.
Bisexuella män som reagerar både på den homosexuella och på den heterosexuella porrfilmen, hur gör vi med dem? Och hur testar man lesbiska flyktingar?
Jag avundas inte asylprövare som ska sitta och utreda människors läggning.
Det måste vara en svår och något bisarr uppgift, vilket bekräftas av att svenska Migrationsverket nyligen publicerade sin metod i ämnet. Jag har läst det mångordiga dokumentet flera gånger utan att begripa hur man gör, men jag är å andra sidan inte utbildad sextestare. Tack och lov.
Men att uppgiften är svår, legitimerar inte medeltida metoder och Cecilia Malmströms uppläxning måste kännas genant för alla tjecker som inte klarar idiottestet.
Den enda ljusglimten i den här sorgliga historien är att den pjäxpannade massan som utgör landets migrationsmänniskor åtminstone erkänner en sak: att människor förföljs för att de älskar fel person.