”Jag vet inte hur jag ska klara turnén nu när mamma är död”

Världsartisten Dana Dragomir, 44, bär på en stor sorg under sin turné

De var varandras motpoler, men oskiljaktiga.

För tre månader sedan fick Dana Dragomirs mamma cancer.

– Det är ofattbart att mamma inte finns längre. Jag är så rädd att jag bryter ihop under turnén, säger Dana Dragomir.

Dana Dragomir, 44, plockar bort några grässtrån från den svarta kjolen.

För två veckor sedan dog hennes mamma Ana Ileana i cancer och enligt den rumänsk-ortodoxa tron ska Dana vara svartklädd i fyrtio dagar efter sin mammas död.

Om bara några dagar börjar Danas turné. Som världskänd panflöjtist är hon uppbokad hela sommaren.

– Det känns overkligt. Jag vet inte om jag kommer att klara det här. På tre månader har jag blivit tio år äldre. Jag känner mig så trött, säger hon.

Vi sitter i skuggan under ett träd i Humlegården i Stockholm. Danas mamma tyckte om att komma hit, och hon tog ofta sitt barnbarn Alexandra hit till parken.

Rök ihop jämt

Dana talar tyst men intensivt. Det är så mycket som hon vill berätta om sin mamma.

De var lika till utseendet. Men deras karaktärer var två motpoler. Mamma Ana var lugn och principfast. Dana mer som Pippi Långstrump.

– Vi rök ihop jämt. Jag är en fri ande, jag stod inte ut med att sitta still och öva på pianot som mamma ville.

Dana skrattar åt minnena. Hur hon hellre klättrade i träd än övade skalor. Men så upptäckte hon panflöjten. Att spela panflöjt var friare, mer lustfyllt.

Blåste i flaskor

– Mamma gillade det inte alls. Så jag övade genom att blåsa i coca cola-flaskor. Mamma ville att jag skulle spela klassiskt piano. På panflöjt spelar man folkmusik. Dessutom var det bara män som spelade panflöjt.

Och det var delvis därför som Dana snabbt blev känd i Rumänien. En ung tjej på 16 år som var så duktig på panflöjt blev genast en publikmagnet.

– Panflöjten blev mitt öde.

Det var Danas mamma som ville att hon skulle gå musiklinjen och bli musiker. Själv var Ana sångerska, mezzosopran. Och trots att Ana inte tyckte om panflöjten till en början är det tack vare sin mamma som Dana blivit musiker.

Danas karriären tog fart, hon turnerade runt i både i Rumänien och Europa. Som 19-åring åkte hon till Las Vegas. Hon fick lämna det kommunistiska Rumänien på ett villkor: att hon spionerade på sina landsmän som befann sig utomlands.

– Aldrig att jag övervägde att göra det. Så fort jag satte mig på planet till USA tänkte jag: ”Aldrig att jag kommer tillbaka. Jag kommer aldrig att återvända.”

Men tiden i USA blev inte som hon hade tänkt sig.

– Min managers ord visade sig vara tomma. Han var rumän men hade bott i USA länge. Han lovade mig saker som han inte kunde hålla. Jag var rädd att han skulle skicka mig tillbaka till Rumänien om jag ställde krav och sa emot honom.

Var helt ensam

Till slut rymde Dana från sin manager. Hon var alldeles ensam och visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon ringde sin barndomsvän Alex som bodde i Sverige.

– Han sa åt mig att komma hit. Vi står varandra så nära jag och Alex, jag brukar kalla honom min bror.

Åren gick, Ceausescus regim föll och Rumänien blev fritt.

När Danas pappa dog flyttade även Danas mamma till Sverige. Hon flyttade in hos Danas familj i deras lägenhet. Så bodde de tillsammans, tre generationer, i fjorton år.

– Jag är enda barnet och det var självklart att jag skulle ta hand om mamma.

Men det var inte alltid lätt att bo tillsammans.

– Vi var så olika och hade skilda åsikter om i princip allt. Jag ville vara fri och hon ville ha ordning och reda. När jag hade party blev hon rasande framåt ettiden då hon ville sova.

Men saknaden är stor. Sista året bodde Ana i en egen lägenhet men var en lika viktig del av familjen som tidigare.

– Min dotter säger att jag aldrig kommer att kunna laga så god rumänsk mat som mamma gjorde. De stod varandra nära. Det var mamma som passade Alexandra när hon var liten. Allt är upp och ner nu när inte mamma finns här. Jag och Alexandra sover på soffan tillsammans, vi har svårt att gå och lägga oss på kvällarna. Vi behöver vara nära varandra. Ingenting är sig likt.

I går var Dana på familjens sommarställe i Sörmland. Det var tungt. Hon var inte beredd på alla känslor som skulle välla upp när hon såg sin mammas saker.

Diagnosen kom sent

– Mamma älskade sina pioner. Strax innan hon dog frågade hon hur de mådde. Jag svarade att det fanns fullt med knoppar. I går hade de slagit ut. Diagnosen om cancer i sköldkörteln kom sent, för tre månader sedan, och det gick inte att rädda henne. Den sista tiden tillbringade hon på Stockholms sjukhem.

– Mamma fick sin diagnos på en resa till Rumänien. Men hon älskade Sverige och ville dö här. Jag reste ner för att hämta henne på en gång.

Nu ligger Ana mellan två tallar, med en lind till höger om sig och ett körsbärsträd till vänster. Huvudet har hon mot en sjö.

– Jag känner mig lugnare nu. Jag har drömt mardrömmar om att jag inte skulle vara hos henne när hon dör, att jag skulle vara ute på turnén. Nu kan jag gå vidare.

På de flesta platser kommer Dana att spela i olika kyrkor, där är det vacker akustik för panflöjten.

– Klas, min man, och Alexandra följer med på turnén. Det känns skönt att de är med mig. På min födelsedag stannar vi och gör något roligt tillsammans. Livet måste gå vidare.