Stor kram på fars dag ditt saubla tjöurhöuvöud

Malin Wollin

Jag är ett misstag. Det lilla misstaget, kallar de mig, mamma och pappa. Men jag har blivit älskad ändå. Men så är jag ju också, rent objektivt, ett synnerligen lyckat misstag.

När mamma berättade för pappa att hon var med barn sa pappa ”Kom inte med det till mig”, pappa har en förmåga att skämta bort det som är viktigt, men jag vet att under lager av avlagda skjortor, blåkläder och stora stövlar finns ett hjärta där jag bor.

Historien om när jag kom till en snötäckt värld i december 1978 har jag hört många gånger.

Pappa var så säker, tvärsäker var han, på att det var en son. En son att ta upp näten med, en son att ta ner träd i skogen med, en son att röka ål tillsammans med. Att sitta på bryggan när solen går ner och äta rökt fisk och prata om åt vilket håll vinden blåser. Det har tagit mig trettio år att svara rätt på om det är nordnordost eller ostostost eller syd.

”Och så var det du”, konstaterar pappa när han minns synen av den nyfödda dottern som är jag. Och där har historien nått sitt slut. Ingen hård kram, inget. Men lika glad var jag för det.

Och på den vägen är det.

Min far är en far av ett annorlunda slag.

Jag älskar honom som han är men han utmanar kärleken varje gång vi ses.

Hård som sten, envis som synden och tänjbar som ett järnspett, egenskaper som formar en pappa som kanske inte alltid ser till den som liten är.

Pappa med sitt blekingemål uppblandat med småländska, detta fonetiska fyrverkeri där alla <y> blir <u> och alla <u> blir <öu>och inget är så roligt som att fråga sin tonåriga dotter med acne om hon har drabbats av tuföusen.

Det är så lätt att driva med pappa och efter trettio år av smeknamn, kroppskommentarer och hån så är det inte helt oförtjänt.

Många gånger har jag frågat pappa varför han ville ha barn utan att få ett svar. Jag tror att han blev lite tagen på sängen, bokstavligt talat. Han var inte beredd.

När jag fick mitt första barn för sju år sedan sa pappa: ”Är jag morfar? Jag har inte begripit att jag är pappa än”.

Så kan det vara. En del är lite tröga i starten.

Pappa börjar lugna ner sig nu. Han somnar ännu fortare i den nedsuttna fåtöljen, han protesterar inte längre lika vilt när vi skrattar åt honom och hans kläder, dialekt och brist på populärkulturens nutidsorientering. Han är över sextio och orkar inte bli lika arg som när vi var barn och han skapade svallvågor i Kalmarsund med sitt SAUBLA ÖUNGAR.

Pappa tar sig och likt ett dyrt vin blir han bättre med åren. Och nu har han en dotterdotter som aldrig vill gå in i huset. Som vill åka båt och som gärna följer med ut i skogen och som kan leka med morfar i många timmar. Ett flickebarn som är som sonen han aldrig fick.

Stor kram på fars dag pappa, ditt saubla tjöurhöuvöud.