Klåparen till psykolog hoppades bli berömd genom Thomas Quick
Det finns nu två sanningar om rättsskandalen Thomas Quick, den inofficiella journalistiska sanningen och den juridiskt statliga sanningen.
Den journalistiska sanningen ser ut ungefär så här:
I början av 90-talet hamnade en mentalpatient vid namn Sture Bergwall i klorna på en klåpare till psykolog på Säters fasta paviljong. Hon var entusiastisk anhängare av den tidens, numera som humbug avfärdade, modeteori om ”bortträngda minnen”, det vill säga föreställningen att människan skulle ha en tendens att glömma bort svåra upplevelser, särskilt från barndomen. Men en skicklig psykolog kunde med olika seanser återskapa dessa minnen.
Med hjälp av generös tilldelning av narkotiska preparat skapade hon ett inneboende monster i Sture Bergwall, som nu bytte till artistnamnet Thomas Quick, kannibal, sadist och en av historiens värsta seriemördare. Quick var mycket samarbetsvillig och erkände undan för undan över 30 mord. Psykologen på Säter hoppades att hennes vetenskapliga genombrott skulle göra henne världsberömd.
Polis och åklagare tillsattes för att inleda förundersökning. Men ett omedelbart problem visade sig däri att Quick, eftersom han inte begått något mord, alltid hade käpprätt fel i alla väsentliga detaljer han bekände. Ny vetenskaplig expertis sattes på fallet och förklarade att när Quick ljög så var det egentligen sanning, men att han måste få hjälp med att komma fram till den sannare sanningen.
Det fick han. Under åratals förhör hjälpte polisen honom att rätta till ursprungliga fel så att han till slut, i fall efter fall, kände till sådana detaljer som bara mördaren kunde ha kunskap om.
Eftersom polis och åklagare, snart även försvarsadvokaten, var övertygade om Quicks skuld började de hjälpa rättvisan på traven, bland annat genom att förvanska bevisning, i polisens fall, och överse med eller icke observera saken i åklagarens fall. I mål efter mål lyckades de därför invagga domstolarna i föreställningen att Quick kunnat bekänna utan polisassistans. Vad som såg ut som vattentät bevisning var alltså i själva verket lösan sand. Men det kunde ju inte domarna ens i sin vildaste fantasi föreställa sig. Därför dömde de i och för sig helt korrekt.
Genom journalisten Hannes Råstams tv-program och bok avslöjades hela historien in i minsta detalj. När advokaten Thomas Olsson inledde en serie i resningsansökningar kunde utgången bara bli en, låt vara efter fyra år arbete. Quick friades för samtliga mord han dömts för och återtog, numera avgiftad, sitt gamla namn Sture Bergwall. Så långt den inofficiella journalistiska sanningen.
Den statliga, juridiska sanningen är mer diffus. Ungefär så här:
Sant är att Quick/Bergwall dömdes felaktigt för åtta mord. Det var en sorts olyckshändelse för vilket ingen enskild person kan lastas. Nu gäller det, enligt justitieminister Beatrice Ask, ”inte att leta syndabockar, men dra lärdom för framtiden”. Lärdomen skall inte handla om enskilda personer, utan om ”strukturer”. Eller som riksåklagaren Anders Perklev mer distinkt formulerade saken vid den presskonferens som satte punkt för hela resningsproceduren: ”Mer än tio år har förflutit sedan den senaste lagföringen. Därför är eventuella tjänstefel och brott preskriberade och det vore oriktigt att peka ut någon.”
Den brottslighet han syftar på utöver tjänstefel är mened. Det finns flera misstänkta personer.
För det är ju inte så att den grupp av inte mindre än tio åklagare som, säkert knotande av obehag, gått igenom den förvanskade eller undermåliga bevisningen är omedvetna om vad som skett. Lika lite som domarna i de två hovrätter som stått för de formella frikännandena. Men alla dessa jurister tar betäckning bakom ett för allmänheten obegripligt juridiskt språk som bygger på underdrifter. När Svea hovrätt skriver ”... sättas i fråga om de bearbetade versionerna ger ett tillräckligt underlag för de bedömningar tingsrätten gjort” - så betyder det på ren svenska att domstolen fördes bakom ljuset med hjälp av förfalskad bevisning (”bearbetad”). När en av åklagarna skriver att Quick fått ”en svårförklarlig hjälp” av sin förhörsledare så betyder det att förhöraren manipulerat förhören.
När åklagare Håkan Nyman skriver att ”det är uppenbart att Bergwalls uppgifter klarnat vartefter han fått mer information”, så betyder det samma sak. När chefsåklagare Björn Ericsson skriver att domstolarna ”inte fått tillräckligt underlag” betyder det att domstolarna undanhållits väsentligheter som talar emot åtalen.
Juristernas dom mot van der Kwast och Seppo Penttinen är sakligt sett stenhård, för den som kan läsa och förstå deras jargong. Men deras ovilja att tala klarspråk har en sympatisk sida.
Den eventuella brottslighet som van der Kwast och Penttinen kan ha gjort sig skyldiga till är preskriberad. Det finns minst ett förfärligt exempel på vad som kan hända om rättsväsendet pekar ut någon för brott när det inte längre går att värja sig: de två oskyldiga läkarna i den andra stora rättsskandalen i modern tid, styckmordsåtalet, som friades för mord men utpekades för preskriberat brott mot griftefriden.
Därför kommer ingen av Beatrice Asks eventuella utredningar att hänga de skyldiga. Där blir bara allmänt svammel om ”strukturer”, som skandalen absolut inte handlade om. Allmänheten hän-
visas härmed till
den inofficiella, journalistiska sanningen.
Med hjälp av generös tilldelning av narkotiska preparat skapade hon ett inneboende monster i Sture Bergwall
För övrigt...
... den revanchistiska ligan bestående av van der Kwast, Claes Borgström, Göran Lambertz och Gubb Jan Stigson bara har två saker att välja mellan. Antingen att lägga fram alla sina hemliga bevis för att Quick var skyldig. Eller hålla käften.
... det en gång så utmärkta, nu förfallna, matprogrammet ”Meny” i P1 härförleden uppträdde direkt brottsligt när man till kräftor rekommenderade antingen kaliforniskt mousserande jordgubbsvin eller Gewüztraminer. Bästa kräftvinet heter Chateau Bonnet.