Ingenting är som förut
Polisen om dödsskjutningen i Trollhättan
TROLLHÄTTAN. Elva dagar har gått.
Min son ska börja skolan om några år. Hade jag vågat skicka tillbaka honom till klassrum och korridorer där elever och lärare huggits ner med ett svärd? Där två unga människor mist livet?
En liten flicka går förbi mig. Hon har leopardfärgade tajts på sig och bär på en rosa Barbie-ryggsäck. Hon håller sin pappa hårt i handen. Tillsammans är de på väg in till Kronan och det hade ju kunnat vara vilken måndag som helst.
Men det är det inte. Ingenting är som förut.
Rädslan finns överallt på skolgården. En mamma som precis ska lämna av sin dotter slår ut med händerna.
– Alla barnen gråter. Du måste gå till skolan har jag sagt. Jag hoppas att det blir bra, säger hon.
En polisman berättar att många kommer fram till honom och frågar om gärningsmannen verkligen är död. De vill ha det bekräftat – igen.
En 14-årig pojke satt i sitt klassrum när skolmördaren gick förbi. Han vågade inte ringa sina föräldrar för att han inte ville att de skulle bli oroliga. I stället spelade han in en filmsnutt med sin mobilkamera.
– Så att vi skulle veta vad som hänt, om han själv hade gått bort, berättar pojkens pappa.
De är här i dag, hela familjen. Sonen var först osäker på om han ville gå in, men gjorde det till slut. Väl inne i klassrummet började han gråta och föräldrarna fick komma för att trösta honom.
På nätterna har han mardrömmar. Ändå har han precis som de andra eleverna på Kronan vaknat, klätt på sig, ätit frukost, packat väskan och begett sig hit.
Det krävs mod att vara här i dag.
Hade jag vågat skicka mitt barn hit igen? Hur ont i magen hade jag haft?
Hade jag vågat gå tillbaka som elev? Hur ont i magen hade jag haft?
Det här är deras verklighet nu, föräldrarnas och barnens. Det här är fortfarande deras skola. Fast nu med vakter som ska försöka garantera deras trygghet. Med låsta dörrar och med korridorer som bär fruktansvärda, fasansfulla minnen.
En 16-årig pojke kommer ut från entrén. Han vänder sig till den säkerhetsvakt som suttit utanför Kronan hela morgonen:
– Vi måste vara den tryggaste skolan i hela Sverige just nu va?
En förälder står i närheten och lyssnar.
– Jag önskar att vakterna kunde vara här jämt, säger han.
Kronans skola var trygg – just i dag. Nyss var det en plats för ofattbar skräck och fruktansvärd sorg. En mordplats.
För bara elva dagar sedan.