Festen för folket slutade i kalabalik och död
I dag, den 3 december, 1778 utbröt den första kända svenska vilda strejken, en underklassens protest mot överhet och översitteri. Naturligtvis inträffade strejken i den alltid så politisk medvetna staden Göteborg.
Den utlösande faktorn var att stadens myndigheter ville fira att landet fått en tronföljare, att kungen, Gustav III, efter tolv års äktenskap äntligen lyckats åstadkomma en arvinge, den blivande Gustav IV Adolf. Göteborgs styrande meddelade att folket skulle bjudas på mat och vin alldeles gratis på stadens största torg.
Ja alla var inte bjudna förstås, för i den officiella inbjudan som kungjordes från stadshuset stod det att ”den ringare hopen, såsom gesäller och gossar, sjömän och drängar med flera åtvarnas att afhålla sig från otidigheter och slagsmål”. De var inte välkomna, de skulle bara slåss och förstöra stämningen för överheten, hette det.
Detta retade upp inte bara den ”ringare hopen” utan i synnerhet alla Göteborgs gesäller som ansåg sig förolämpade. De ansåg sig inte tillhöra någon ”hop” som kunde förväntas ställa till bråk och slagsmål.
De krävde en ursäkt. Någon sådan kom inte, alltså lämnade Göteborgs gesäller sina arbetsplatser. De fick understöd av flera mästare, bland andra av en guldsmed som lät förstå att han minsann hade sett såväl präster som rådmän ligga redlöst berusade i rännstenen, inte bara en gång utan många gånger.
Det skulle han inte ha sagt. Stadens rådmän blev så upprörda att guldsmeden fick böta. Så småningom kom det en ursäkt från Göteborgs myndigheter till gesällerna, varför de återgick till sina arbeten. Hyllningsfesten för den nyfödde prinsen avlöpte under ordnade former.
Värre var det i Stockholm några veckor senare, då det var stockholmarnas tur att bli bjudna.
Här bjöds alla, även ”den ringare hopen.” Platsen var dagens Gustav Adolfs torg. Där restes en provisorisk, rikt dekorerad festbyggnad med plats för en läktare varifrån det var meningen att hovet och högre dignitärer skulle ”åskåda den fattiga hopens fröjd och dans”. På husets väggar hade målats tidsenliga deviser och tänkespråk. En militärorkester stod för underhållningen och på borden dukades vin, brännvin, öl och bröd. Allt var gratis.
Då husets fem portar öppnades på kvällen spelade orkestern upp och stockholmarna var redo. Det fanns plats för två tusen personer men över fyra tusen klämde sig in. Det blev panik i en av portarna. Människor drogs ner på golvet, trängseln blev ännu värre och i tumultet trampades många till döds.
Under tiden fortsatte musiken att spela för festen pågick i andra delen av byggnaden, där man ingenting märkt. Ljudet i lokalen var öronbedövande, brännvinet flödade och inte förrän överståthållaren Carl Sparre lyckades få slut på musiken och serveringen förstod folk att en allvarlig olycka hade inträffat. Då hördes dödstjuten och skriken från de skadade och gråtandet från de chockade anhöriga.
I det ögonblicket kom drottningen, Sofia Magdalena, för att avnjuta festen för sin förstfödde son. Hon drog sig bedrövad tillbaka. Gustav III kom ridande och stannade nästan en timme bland de döda och skadade.
Ingen vet exakt hur många som dog, uppgifterna varierar mellan sextio och hundra. Efteråt donerade drottningen en stor summa pengar till de drabbade familjerna.
Det sedan länge planerade karnevalståget som skulle dra genom Stockholms gator nästa dag inställdes däremot inte. De bestod av en lång rad av vagnar, var och en dragen av åtta hästar.
I den första vagnen satt Bacchus, som kastade ut halmomlindade vinbuteljer till folket, sedan kom Ceres (fruktbarhetsgudinnan) som delade ut bröd och kött, i den tredje vagnen satt Abondencen, Överflödet, som kastade ut för just detta tillfälle präglade silverslantar till den nyföddes ära. Den som lyckades fånga en sådan slant kunde se en Vasakärve på den ena sidan och devisen ”Fortplantad 1778” på den andra.
Före, mellan och efter vagnarna gick allehanda gudinnor och gudar, lätt klädda flickor och pojkar från operan. Gustav III, som inte verkade berörd av massakern dagen innan, följde roat tumultet och slagsmålen om flaskorna, maten och silvermynten som slängdes ut till massorna. Medan många stockholmare sörjde sina döda den dagen roade sig andra med kungens spektakel.
Olyckskorparna kraxade redan. Man behövde inte vara särskilt begåvad spåman för att tycka sig se onda omen stå som spön i backen kring den lille Gustav Adolfs gyllene vagga.
Han skulle ju med tiden också bli vår mest olyckliga och olycksdrabbade monark.