Inget imponerar på kändisarna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Såg Lasse Hallströms "Casanova" härom kvällen. Det var vackra bilder från Venedig, puder och guppande barmar, skojiga tjockisar, ordvitsar, grisar, förväxlingar och en elak länsman från inkvisitionen. Lite som Åsa-Nisse med brontobudget. På det stora hela rätt kul.
Lena Olin var där. Och Lasse Hallström. Det fanns vin och choklad, folk i kläder från kung Gustafs tid, röd matta, kandelabrar, en cembalo, två flöjter och en cello. För det var galapremiär. Och jag kom på mig själv att undra för vem.
Någon har trots allt planerat allt det där. Skött logistiken. Sett till att cembalon kommer till rätt adress utan att bli ostämd. Att vinet inte är för varmt och inte för kallt. Att alla sidenkjolar blir strukna.
Visst. Vi snackar antagligen inte ideellt arbete här. Det finns tuffare jobb. Men knappast mer otacksamma.
Publiken på sådana här tillställningar är ju som den är: kändisar, kulturjeppar, filmfolk, journalister. De har bara en sak gemensamt: det strider mot deras kollektivavtal att låta sig imponeras.
Säg att det skulle ha varit galapremiär på "King Kong" i stället. Säg att filmbolaget skulle ha dragit dit en femton meter hög, levande apa i slängkappa och tamburmajorshatt att hälsa välkommen vid entrén. Vad skulle apan ha fått tillbaka?
Kvävda gäspningar, bortvända blickar, kanske ett skeptiskt höjt ögonbryn.
För det är som en tyst överenskommelse. En osynlig presenning av glasfiberförstärkt galaetikett som vilar över alltihop. Och den går ut på att det är bonnigt att bli imponerad. Det är självklart med gratis vin, självklart att folk suttit i timmar och sytt på krinoliner, självklart att det spelas cembalo. Och där står en femtonmeters apdjävel. Jaha.
Varit där, sett det, gjort det.
Ärligt talat är det rätt pinsamt. Man längtar efter en supernanny som kan skaka om de bortskämda små skitstövlarna.
Här är en tanke: Varför inte hålla nästa galapremiär någonstans där folk uppskattar det? Någonstans där publiken tycker att det är fest, redan när den inser att biljetterna är gratis? Där det är något extra att bli bjuden på ett glas vin? Någonstans där folk inte skäms för att bli en smula häpna inför en femtonmeters apa i slängkappa?
Om det nu finns något sådant ställe kvar.