Almedalsveckan är hysterisk – snart är den äntligen här
”Att såga Almedalsveckan har blivit en egen sportgren” skriver Göran Eriksson på
Svenska Dagbladet i en krönika för ett par dagar sedan. Och jag håller med honom.
Oj, vad trött jag varit på denna hysteriska uttröttande och högljudda vecka som i hela mitt vuxna liv höjer pulsen just när alla egentligen vill varva ner och ta semester.
I flera år har jag med vånda koketterat över att jag ”måste” åka dit. Vilket outhärdligt larv egentligen. Nu får det vara slut på tjurandet. Vi ska vara stolta över att vi har en så fantastisk demokratisk mötesplats.
Därför säger jag nu ”äntligen”! Snart är den äntligen här – alla politiska djurs festival – Almedalsveckan!
När Palme ställde sig på ett lastbilsflak 1968 hade han nog inte en aning om vad han satte för hjul i rullning. I dag är det cirka 4 000 genomförda arrangemang, en överväldigande majoritet seminarier, och antalet unika besökare uppskattas till drygt 40 000 personer. Till detta kommer partiledarnas tal, utspel och näringslivsarrangemang som under en vecka möts för mer eller mindre seriösa politiska samtal.
Varje Almedalsvecka har något unikt med sig, på gott och ont – och är inte nådig mot den som hamnar i trassel. Jag kommer ihåg 2007 och den infekterade försvarsfrågan som höll på att få Alliansregeringen rejält i gungning redan under sin första Almedalsvecka.
Jag minns 2002 när moderatledaren tydligen var och badade enligt gruppledaren i riksdagens bekräftelse till TT, och hur jag som följd fick tabloiderna efter mig med, flåsandes med frågan ”vilken strand?”.
Och jag minns stunden när Miljöpartiet tappade alla sina borgerliga väljare. Året var 2014 då Åsa Romson hetsade efter ”vita välutbildade män som skulle vara de största miljöbovarna” och alla kvinnliga allmänborgerliga vänsteridentitetsmänniskor vid Telefonplan i Stockholm vände sig i tv-soffan och stirrade på sin egen vita högutbildade man och tänkte ”Romson är ju vänster – hör och häpna!”.
Jag minns också alla de otaliga bråk, förhandlingar och rävspel. Men också den
gången jag, i morgonrock, smög ut för att bada på ”kallis” en tidig morgon med den
stora uppblåsbara krokodilen och minen på alla som gick förbi. Det finns verkligen
stunder då mitt sinne för ”practical jokes” har nått sina höjder i Visbys vackra gränder.
Skrönor finns det också många – och om den socialdemokratiska middagen, som
den samlade mediekåren blev bjuden på någon gång i slutet av 1990-talet, där
presschefen dinglade med sitt kreditkort under uppmaningen ”follow this card” är sann, hade jag velat vara en fluga på väggen.
I och med att alla befinner sig långt från skrivbordet och långt från familjen så blir det också lite mer på riktigt, och samtidigt lite busigare. På riktigt, eftersom ingen kan få för sig att ”pipa tillbaka till kontoret på en timme” eller ”hämta ungarna”.
Busigare, på samma sätt som när man var på scoutläger i mellanstadiet och långt borta från den sociala kontrollen på hemmaplan. Fast i stället för att bädda säck eller smygröka, så blir det i Almedalen lite vanligare än i Stockholm att du kan få se en vänsterpartist prata på djupet med en kristdemokrat; en LO-ekonom och en presschef på Moderaterna ta en pilsner – och jag vet otaliga par som har just Almedalsveckan som sin ”årsdag”.
Så Göran Eriksson – även om vi blivit äldre och tröttare så kommer Almedalsveckan alltid vara magisk, för oss som älskar politik. Politik och utspel på högvarv och väldigt många samhällsintresserade på en och samma plats.
Och valutgången – ja den kan du känna vibrationerna av när veckan är slut. So bring it on!
Det här är Ulrica Schenström