Krigen som gett oss 195 år av fred
1813 Kronprins Karl Johan ställdes i spetsen för de allierades över 150 000 man starka nordarmé och besegrade Napoleon och sina forna landsmän i slaget vid Leipzig.
Karl Johan hette Jean Bernadotte och var en av Napoleons marskalkar då han bara tre år tidigare valts till svensk tronföljare. Sommaren 1813 blev han chef över den över 150 000 man starka nordarmén som Ryssland, Österrike, Preussen och Sverige ställde upp med för den avgörande drabbningen mot Napoleon. Bernadottes villkor för att slåss mot sitt forna hemland var bland annat att de allierade skulle stödja honom i det planerade kriget om Norge. Som extra bete hade brittiska regeringen lovat Bernadotte att han skulle få en miljon pund för det planerade kriget samt hela den stora ögruppen Guadeloupe i Västindien som gåva till konungen av Sverige och dennes efterträdare till den svenska kronan, bara han ställde upp mot Frankrike.
Bernadottes kunskaper om fransk krigskonst i allmänhet och Napoleons strategi i synnerhet var oumbärlig och skulle också visa sig var den avgörande faktorn i slutstriden.
Karl Johan tvekade in i det sista. Han fick många varningar, de starkaste från sin egen hustru, Désirée, som bodde kvar i Paris. Hon hade i sin ungdom varit förlovad med Napoleon och kunde aldrig glömma honom. Hon skrev:
”O Jean, det är således sant att du sällat dig till Frankrikes fiender! Kan det verkligen vara möjligt, kan du förneka hela ditt förflutna liv, ditt fädernesland ... Tro mig, med sitt fältherresnille kommer Napoleon att besegra er alla ... Skulle du med dina svenska horder verkligen infalla i Frankrike, då skiljs våra vägar för alltid ... Napoleon allena har vi att tacka för vad vi är. Han har upphöjt oss, liksom han har upphöjt Frankrike över alla andra nationer. Och nu vill du bidra till hans undergång.”
När Désirées brev nådde Karl Johan var han redan på marsch mot Leipzig.
Eftersom striden utkämpades på tysk mark och i första hand gällde att befria de tyska staterna från de franska trupperna, satte Karl Johan in huvudsakligen tyska, österrikiska och ryska trupper i drabbningen. Den svenska armén hölls i bakgrunden, den skulle sparas för det komande norska kriget. Vid Karl Johans sida fanns många av hjältarna från det finska kriget, bland dem von Döbeln, Adlercreutz och Sandels. En fransk officer i rysk tjänst såg Karl Johan då striden om Leipzig inleddes:
”Svenske kronprinsen kom emot oss, ridande på en stor vit häst. Han bar en päls av violett sammet, broderad med guld och med vit fjäderbesättning. Hatten bar en fjäderbuske i de svenska färgerna. I handen höll han en marskalksstav i violett sammet med applikationer i guld. Han gjorde ett ståtligt intryck mitt i kulregnet, omgiven av döda och sårade.”
Svenskarna under Adlercreutz var först inne i Leipzigs stadskärna där striden stod som hetast. Den svenske generalen Skjöldebrand skrev efteråt:
”Sällan har en rysligare syn på jorden förefallit än den, som nu låg för våra ögon. På den stora gatan, från den ena ändan av staden till den andra, låg sårade och döda så tätt, att rum ej gavs för hästarnas hovar emellan dem, och på sina ställen låg de döda mer än ett varv. Allt låg i en mölja av tjockt ler, svart i sig själv men merendels rött av blod.”
Napoleon förlorade 70 000 man i döda och sårade, de allierade 55 000. Mot detta ska ställas den svenska arméns blygsamma 180 stupade.
På Livrustkammaren i Stockholm finns ett minne från Leipzig. Det är kejsar Napoleons personliga portfölj. Det är oklart hur portföljen blev svenskt krigsbyte, men den hade omedelbart förts till Karl Johan som i vittnens närvaro öppnade den. Däri låg en bunt papper. Vart de dokumenten tog vägen och vilka de var är det ingen som vet i dag, bara portföljen finns kvar.
Dagen efter slaget delade Karl Johan frikostigt ut belöningar till alla svenskar som utmärkt sig. Alla soldater fick en extra månadslön, men 146 officerare fick mycket mer. De fick egendomar i Pommern.
Efter Leipzig tog Karl Johan med sig de svenska trupperna och marsche-rade mot Danmark söderifrån. Utan större problem ockuperades Schleswig–Holstein och efter den korta drabbningen vid Bornhöft gav Danmark upp. I freden i Kiel den 14 januari 1814 gav Danmark Norge till Sverige. Norge hade då i 400 år varit förenat med Danmark. Eftersom ingen norrman hade blivit tillfrågad om detta arrangemang och ingen norrman ville bli svensk undersåte, gjorde norska folket motstånd. Karl Johan blev därför tvungen att rycka in i Norge. Det korta och relativt oblodiga kriget slutade den 14 augusti 1814 och var Sveriges allra senaste krig.
Eftersom världshistorien inte är avslutad kan man dessvärre inte skriva Sveriges sista krig.
Désirée och Karl Johan möttes kort i Paris 1813, men hon stannade kvar där tio år till innan hon slutligen flyttade till Stockholm, förenades med maken och lät sig krönas till svensk drottning.