Vuxna ska inte gå till motattack mot barn
Sanna Lundell har tillsammans med Ann Söderlund skrivit en bok som heter ”Djävulsdansen - att bli fri från medberoende”. I en passage delar Sanna Lundell med sig av ett tidigt barndomsminne. Hon sitter i utkanten av ett sammanhang och hör sin mamma förtvivlat vädja till pappa att han inte ska gå. Han lämnar huset ändå och Sanna skriver: ”Hur kan han lämna någon som är så ledsen. Hur kan han lämna mig med någon som är så förtvivlad.” Det är ett starkt minne, så klart. Ett trauma som hon burit med sig genom åren. En förälder lämnar fysiskt, en annan lämnar mentalt - det finns ingen kvar som kan ta hand om henne.
Den här korta texten har gjort Sanna Lundells pappa Ulf Lundell rasande. Boken har han inte brytt sig om att läsa, men just det där minnet återgavs i en tidningsartikel han läste. Ulf Lundell skrev i sin blogg ett osande inlägg där han gjorde klart att 1. Det där har aldrig hänt. 2. Han var i själva verket familjens trygghet. 3. Kontakten med dottern är nu över. 4. Hamnar hon återigen i ekonomiskt trångmål, så får hon i fortsättningen vända sig till sin man. 5. Nu ska han skriva en bok om hur saker och ting verkligen gick till.
Punkt 2, 3, 4 och 5 utgör något nattsvart och djupt generande - att ta del av en vredgad fars uppgörelse med sin dotter på det sättet, det borde vi alla besparas, främst dottern själv. Han borde kanske läsa boken. Och därefter slå dottern en signal. Kanske prata med henne i stället för att blogga. Men punkt 1 kan man dröja lite vid. Sanna Lundell berättar sin upplevelse från barndomen och pappa svarar: Det är inte sant. Den arrogansen vill jag prata om.
För det är ju klart att det är sant.
Den lilla flickan satt där, hon hörde samtalet, hon uppfattade det så.
Det är sant för henne och därmed är det sant. Att säga till sin dotter att hennes upplevelse av barndomen inte stämmer är det mest otäcka man kan göra som förälder. Att över huvud taget ge sig själv tolkningsföreträde över sitt barn är fel. Eller, man kan faktiskt vara ännu strängare: barnen får attackera sina föräldrar hur mycket de vill. Barnen ska göra upp. Och den gyllene regeln är: som förälder får man aldrig gå till motattack.
Det kan kännas tufft och orättvist, men så måste det vara. Föräldrarna ska bara lyssna, försöka förstå sitt barns upplevelse av ens egna felsteg, och kanske säga förlåt.