Resa sig? Frankrike står inte ens på knä
MONTAUROUX, Frankrike. Kan Frankrike resa sig efter terrorvågen i dess huvudstad i natt?
Resa sig? Landet står inte ens på knä.
I alla tider (frånsett de skamliga nazi-sambetsåren på 40-talet) har Frankrike stått som garant för tolerans, en hemvist för solidaritet.
Så förblir det.
Jag följde i morse på tv händelseutvecklingen och gick sedan upp i min provencalska by. Lördagsintensiv med handel och dubbelparkering. Men eftertänksamhet vid trottoarserveringen, där alla läste lokaltidningen Var Matin. Men, i sanningens namn, fler hade hästkappköpningssidorna uppslagna än sidorna med nyheter om blodbadet och terrordåden. Dödstalen pendlar mellan 128 och 153.
Jag mötte en murare, som hjälpt mig med byggen, Joseph. Han var uppgiven:
”Det är gräsligt. Men förra gången var det hemma i mitt födelseland. Vad ska vi göra.”
Joseph är invandrare, liksom 25 procent till är i byn. Nästan alla är muslimer från Nordafrika, flest, som Joseph, från Tunisien.
”Det får konsekvenser för oss, ty människor brukar ju placera alla oss i samma korg.”
Det är inte troligt med Frankrikes nedärvda tolerans.
Toleransen har frodats sedan medeltiden och haft sitt hjärta vid Europas näst äldsta universitet, Sorbonne i Paris. De franska revolutionen handlade om liberté, egalité och fraternité (frihet, jämlikhet och broderskap).
Detta motto finns utmejslat i väggen på varje franskt mairie, rådhus. Bojkstäverna lyste uppfordrande mot oss denna morgon. Men, noterade en man i ett vitt skägg, ”borgmästaren har inte halat flaggan till halv stång”.
Toleransen har genom århundraden lockat till sig flyktingar och invandrare. Den ryska eliten flydde hit vid Sovjetrevolutionen 1917 och finns kvar i tredje generationen. Britternas konstnärer och författare flyttade till Paris och Côte d’Azur för att få ha sina homosexuella liv i fred. August Strindberg ”gick i exil” i Frankrike. Vietnameserna kom i sjuttiotalets slut, när ryssar och kineser vunnit krigen i Indokina. Alla kan citera Humphrey Bogart i filmen Casablanca: ”We will always have Paris.”
Det finns nu - uppskattningsvis, ty registrering strider mot ”Frankrikes republikanska ideal - nära 6 miljoner arabiska invandrare, många av dem aktivt muslimskt troende. Det finns fler än 500.000 judar. Paris håller år efter år platsen som mest besökta turistmål, tiotals miljoner tillresta.
Detta är i princip bekymmersfritt, ty den franska staten är enligt sin grundlag helt konfessionslös och ”den vanlige” fransmannen är mera sekulariserad än svensken.
Detta präglar Paris och hela Frankrike. Det skapar en öppenhet där alla under 40 år försöker tala engelska.
Men i en ring kring de större städerna - Paris, Marseille, Nice, Grenoble, etc- ligger en krans av banlieus, förorter, arkitektonisk deprimerande som svenskarnas Bergsjön och Rinkeby.
Dock byggdes dessa förstäder inte i illvilja utan i hederligaste socialdemokratiska anda - för att ge till nytillkommande rena, moderna bostäder på kort avstånd från de fabriker som en ekonomisk väckelse förmodades skapa. Industrialiseringen lät vänta på sig. Bostäderna blev segreerade invandrargetton.
Tillsammans med muslimsk nyväckelse är det en grogrund för terrorism. Fransmän är djupt medvetna om detta. Terrordåden har de senaste två åren varit många, med raiden mot satirtidningen Charlie Hebdo som den mest uppmärksammade. De förmodas ge den kvasifascistiska Marine Le Pen skjuts i kampen om presidentposten 2017.
”Vi får leva med otrygghet”, sa Muhammed, min bys målare, över en kopp espresso och djupt rotad i fransk kultur. ”Terrorismen kommer att fortsätta.”
I kön på apoteket, sa pensionären Monique: ”Vart har frihet-jämlikhet-broderskap tagit vägen? Jag har inte fört min president (Hollande) säga orden. Bara Obama använder dem.”
Inne i Brasserie du Clos, byfiket, med jättelik plattskärm på kortväggen, var stämningen dämpad. Männen hade suttit där i går kväll och följt matchen mot Tyskland. Nu visade den sviterna av terrordåden.
”Frankrike finns inte längre”, sa med medveten överdrift lastbilschauffören Anselm. ”Frankrike besegrat, bedraget, förlorat.”
De andra gästerna vid bordet hyschade ner honom. Den kvinnliga byläraren använde sin bildning och sa: ”Vet ni vem Francoise Giroud var?”
”Ja”, sa Anselm, ”en invandrare ….”
”Ja, en judinna från Schweiz. Det var hon som sa, att regeringsformer kommer och går, men Frankrike kommer att finnas kvar, på gott och ont, precis som ett positiv som alltid spelar samma musik oavsett vem som vevar det.”