Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Stella, Estelle

Svaren är ett eko från förr

Peter Kadhammar i Malmö: Polisen har länge pratat om krafttag – trots det är stadens gator fortfarande inte säkra

Henrik Stiernblad säger att samhället måste ta krafttag mot kriminaliteten.

Malmö.

Polisintendent Henrik Stiernblad höll presskonferens i polishuset, där journalister trängdes och knuffades för att få veta senaste nytt. Men det vi fick höra var förfärande gammalt.

Om bomben mot polisstationen i Fosie natten mellan tisdag och onsdag sa Stiernblad:

– Det var en attack mot hela samhället och hela samhället måste reagera.

Orden gav mig en överväldigande känsla av att ha upplevt allt detta förut. Det var som filmen ”Måndag hela veckan”, samma scen som kommer tillbaka gång på gång.

Första juli 1999 satt jag på en press­konferens i samma hus och hörde ­biträdande länspolismästare Kjell-Arne Eliasson och polisfackets regionala ordförande Ingemar Leandersson tala om ett fruktansvärt bombdåd mot polisen. Leandersson sa:

– Samhället måste nu äntligen visa med kraft att det inte tolererar det ökade ­våldet.

Den gången hade attentatsmän apterat en sprängladdning i en stulen bil, ringt polisen och tipsat om fordonet. När ­polismannen Dan Lindgren öppnade ­dörren small det. Han miste synen.

Polisen sammankallade presskonferenser. Biträdande polismästaren talade om ”prioriteringar”. Man skulle ta krafttag.

Men attentatet är fortfarande oupp­klarat.

När jag lyssnade på Stiernblad i går tänkte jag att vi lever i ett samhälle som fäster större vikt vid ritualer och besvärjelser än vid verkliga handlingar. I färskt minne hade jag den nuvarande biträdande länspolismästaren Hans Nordins ord omedelbart efter sprängattentatet mot polis­stationen i Fosie:

”... en direkt hämnd mot ­polisen, vilket är ett bevis på att polisens arbete mot den organiserade brottsligheten är framgångsrikt.”

Med den logiken når polisen slutlig seger när någon spränger stads­huset i luften.

Intendent Stiernblads presskonferens i går handlade om trygghetsåtervinning. Han är ansvarig för ”trygghetsskapande ­arbete i vid bemärkelse”.

– Vi fortsätter med kommunikativa ­åtgärder och informerar­ ­Malmöborna. Vi vill gå ut med korrekta uppgifter. Det finns en skillnad mellan upplevd otrygghet och faktiska risker.

Därför fotpatrullerar 25 särskilt kommenderade poliser på ­stadens gator för att ingjuta lugn i medborgarna. De ska informera om den ”verkliga våldsnivån”, som inte alls är så hög som det kan verka. Visserligen har sex personer blivit ihjälskjutna på två månader, visserligen ­kastade någon en bomb mot polisstationen, visserligen törs brevbärarna inte gå till stadsdelen Seved – men läget är ­bättre än ni tror!

– Malmö är en trygg stad. Vissa brottstyper sjunker, till exempel våld i offentlig miljö. Antalet anmälningar sjönk med tio procent förra året, sa Stiernblad efter presskonferensen till mig.

Innan Stiernblad hastade vidare till nästa intervju sa han:

– Vi vill höja den upplevda tryggheten.

Allmänheten blir säkerligen tryggare om polisen lyckas med de mordutredningar som pågår. Men vi ska inte hoppas för mycket. Polisen lyckades trots all sin motivation, alla resurser, allt berättigat ursinne, inte sätta fast dem som 1999 gjorde Dan Lindgren blind.

Mellan 2002 och 2008 in­träffade 74 fall av dödligt våld i Skåne. Bara 45 blev lösta. Det är en uppklarningsprocent på 61 procent, betydligt lägre än riksgenomsnittet som är drygt 80.

– Alla våra kolleger är frustrerade, sa Stiernblad.

Precis de orden hörde jag 1999 också.

Följ ämnen i artikeln