Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Sanningen om "Nyp i rumpan-domen"

Hör upp!

"Nyp i rumpan"-domen innebär inte att det är fritt fram för män att tafsa på kvinnor.

Förra veckans dom i Norrköpings tingsrätt har rört upp känslorna på såväl twitter som på stora tidningar.

Det är ju inte klokt att en slemmig man som får sig en välförtjänt örfil efter att ha tafsat på en kvinna går fri medan kvinnan fälls för misshandel.

Argast var nog Frida Boisen, chefredaktör på GT, som i helgens mest delade kolumn inte skrädde orden:

"Varsågod män! Ta för er! Nyp på våra bröst och rumpor! Gå loss vetja! Ta tag".

Det låter onekligen som vi går en dyster framtid till mötes, men låt oss undersöka vad som egentligen har hänt.

Det vi med bestämdhet kan säga är att en man den 9 november 2013 fick ett kraftigt slag mot huvudet i en shoppinggalleria i Norrköping av en kvinna.

Att slaget var hårt råder det ingen tvekan om: journalen från sjukhuset han uppsökte talar om yrsel, kräkningar och illamående. Ännu en vecka senare hade han problem med balansen.   

Sedan går berättelserna isär.

Mannen hävdar att han fick slaget bakifrån, över örat. När han vände sig om såg han att kvinnan, hennes man och parets dotter stod där.

Han förstod att det var kvinnan som slog och han kände igen henne. Deras respektive familjer befinner sig nämligen i en konflikt och bara någon vecka tidigare hade han polisanmält hennes son för olaga hot.

I förhör berättade kvinnan att mannen riktat ett finger mot henne som om det var en pistol. Det var därför hon slog honom. Hon skulle för övrigt mycket väl kunna göra det igen.

Hon förklarade också att hon tänkte strunta i om ett kontaktförbud utfärdades för att skydda mannen från henne i framtiden.

Märkligt nog sa inte kvinnan ett ord om att han hade "klappat" henne på rumpan. Den versionen lade hon fram under ett senare förhör.

Kvinnan ålades kontaktförbud och åtalades för misshandel. Under rättegången vidhöll hon den nya versionen, att örfilen berodde på att han klappat henne på stjärten. Han nekade till att ha gjort detta.

Det är möjligt att hon ljög. Det är ett inte okänt kriminalhistoriskt fenomen att misstänkta brottslingar hittar på saker för att komma lindrigare undan.

Men det går även att tänka sig att hon talade sanning. Under rättegången förklarade hon sin första, felaktiga version med att hon skämdes över att berätta om ofredandet hon hade utsatts för.

Vem som har rätt och vem som har fel av de två är hopplöst att reda ut. Det finns nämligen inga vittnen till händelsen. Hennes make är, märkligt nog, inte hörd.

Här hittar vi även förklaringen till varför mannen inte åtalades. Ord stod mot ord. Det fanns inga övriga bevis. Möjligheten till fällande dom var obefintlig.

Hur det ligger till med sanningshalten är dock av underordnad betydelse i detta fall. Det var upp till åklagaren att visa att kvinnan ljög och Norrköpings tingsrätt ansåg att hon inte var överbevisad.

Domstolen utgick därför i sitt fortsatta resonemang från att kvinnan talade sanning. Och kom fram till att det inte förelåg en nödvärnssituation av en sådan art att det var rimligt att slå honom.

Däremot, ansåg rätten, var kvinnan utsatt för en provokation. Våldet hon använde var så kraftigt att hon egentligen borde dömas till fängelse, men domstolen tog hänsyn till den förmildrande omständigheten och dömde henne till villkorligt och böter.

Jag har svårt att se att denna dom ger män fritt fram att ofreda kvinnor i framtiden.

Följ ämnen i artikeln