Sådana trolleritricks går naturligtvis inte publiken på
Det är tydligt att Sveriges Television inte längre står ut med att se hur de kommersiella kanalerna ensamma frossar i och drar in stora reklampengar på folks bisarra behov av att vräka ut sina privatliv till allmänt beskådande i TV. Det senaste exemplet är terapisåpan ”Par i terapi” som hade premiär i SVT1 i tisdags kväll.
Hade SVT trott att tittarna skulle kasta sig över denna nya version av den moderna TV-exhibitionismen så tog man fel. Futtiga 297 000 tittare såg det första avsnittet, trots att det sändes klockan 21, alltså nästan på peak time. Sådana tittarsiffror bådar inte gott för de kommande avsnitten.
Det första avsnittets terapigäster var det medelålders paret Lena och Roger, vars äktenskap efter femton års slit med tre barn, eget företag och vardagstristess hade gått i stå och så till den grad tärt på sexlusten att makarna blivit känslomässigt iskalla mot varandra.
– Jag vet ens inte hur det skulle kännas om han tog i mig, sa Lena, som ändå aldrig hade funderat på att lämna sin man.
Lena och Roger äktenskapliga problem var ett så kallat formulär 1 A. Miljontals äktenskap över hela världen drabbas ständigt av samma sak: makarna tröttnar på varandra, glider ifrån varandra och blir till slut främlingar för varandra.
Denna trista men klassiska verklighet vill SVT nu göra något åt och förebilden är förstås hämtad från psykoterapins USA. I det första avsnittet gick det verkligen undan. Terapeuten Poul Perris rotade först lite i Lenas och Rogers barndom och hittade händelser där som på något krystat sätt skulle förklara parets äktenskapliga problem. Sen föreslog han Lena och Roger att gå på bio. Efter det borde de gå ut och dejta varandra.
Men det hann aldrig bli någon ”dejt” - för plötsligt hade paret hittat tillbaka till varandra igen! Hokus pokus filiokus, så var det äktenskapet räddat! Bra public service-TV eller ...?
Sådana trolleritricks går naturligtvis inte publiken på – i synnerhet som programmet var långtråkigt och aktörerna okarismatiska. Samtidigt är fenomenet att sälja sitt privatliv till ett TV-bolag både tragiskt och skrämmande. Vad är det som får till synes normala svenskar att sitta i TV och berätta om hur dåligt deras sexliv fungerar? Förmodligen bär de på ett ständigt otillfredsställt behov av att bli sedda och bekräftade. Och får de ingen bekräftelse av sin egen partner, ja då kanske de får den av TV-publiken. Dessutom får de säkert bra pröjs för sin medverkan.