von Döbelns tal fick soldaterna att gråta
Herman Lindqvist om förlusten av Finland
I dag för exakt två hundra år sedan var kurirer på väg mot Stockholm från staden Fredrikshamn i östra Finland. Sveriges dyraste fred någonsin var undertecknad. En miljon svenska medborgare och en tredjedel av Sveriges yta hade gått till Ryssland. Den dystra nyheten spreds över landet med kurirer och vissa sträckor med optisk telegraf och nådde inom några veckor även spillrorna av den svensk-finska armén, som låg och väntade i Umeå.
Befälhavaren för trupperna i norr hette Georg Carl von Döbeln. Han var född på Stora Torpa i Västergötland och hade varit med i 1808–1809 års krig från början och var en av ytterst få officerare som gjorde väl ifrån sig. Det är han som är hjälten vid Jutas i Runebergs diktepos Fänrik Ståls sägner. Han hade kämpat i den franska armén i Indien och var märkt av många strider. På porträtten hade han alltid en svart bindel över pannan för att täcka såret efter en svår trepanering, skalloperation, som han tvingades till efter en skottskada under Gustav III:s ryska krig. Han var en temperamentsfull och färgstark personlighet.
Då han fick nyheten om uppgörelsen i Fredrikshamn, samlade han trupperna framför kyrkan på torget i Umeå. Det var söndagen den 8 oktober 1809, en kulen och dyster dag. På den ena sidan stod trupper från de svenska landskapen, på den andra de illa klädda och trasiga soldaterna från det förlorade Finland. Många av dem var krigsinvalider med ombundna sår. Majoriteten av de finländska soldaterna fanns kvar i det ryskockuperade Finland, men under slutstriderna lyckades en stor del ta sig över till Sverige där de deltog i krigets sista slag. Hundratals av dem avled i fältsjukdomar och av sina illa skötta skottsakdor.
Döbeln kom ridande i den blodbestänkta kappa han burit under hela kriget. Han tog av sig hatten; alla kunde se den svarta bindeln om pannan. Med fast stämma överröstade han den hårda vinden som kom från havet i öster. Han höll ett tal som hör till den svenska krigshistorien. I något förkortad form och med språket överförd till modernare svenska sa han :
”Soldater! Jag har samlat armén för att meddela att den 17 september undertecknades en preliminär fred mellan Sverige och Ryssland. Denna fred avslutar ett förhärjande krigs alla olyckor … Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen av svenska kronans område, Sverige mister för alltid den stolta finska nationen, sitt kraftigaste stöd. Det är inte nog med det. Svenska armén förlorar kärnan, den mest betydande delen av krigsmakten. Moderlandet är krossat, försänkt i sorg och saknad över oersättliga uppoffringar…
Soldater! Kamrater! Bröder! Ni som under det nu avslutade kriget, trots den fientliga härens talrikhet och överlägsenhet i vapen ändå med trohet och mandom besegrade fienden vid Siikajoki, Revolax, Pulkila, Lappo, Jutas … ni som på egen hand återtog halva Finland. Ni som slutligen tvingades av en mångdubbelt överlägsen styrka att lämna finska gränsen. Ni har sedan med ståndaktighet slagits för moderlandets svenska jord. Ni som står här är de högt uppskattade resterna av den stolta finska nationen och dess tappra krigsfolk – det är till er jag framför kungens, riksdagens, svenska folkets, svenska arméns, mina förmäns, mina medbröders, min egen – ja allas uppriktiga tacksamhet … Finnar! Bröder! Era bedrifter är stora och för att uttrycka vad vi känner fordras en vältalares hela förmåga – men jag är soldat.
Svenskar! Var stolta över att ni har sett dessa finska trupper! Kom ihåg dem! Högakta dem! Se deras avtynande kroppar, deras bleka ansikten – de bär spår av deras trogna men ändå fruktlösa ansträngningar att under åren som gått befria sin fosterbygd. Finnar! Ni återkommer till era hembyar med slitna kläder, med genolmskjutna eller avstympade lemmar. Vi önska från släkte till släkte välsigna er – högakta er! Jag ber er att då ni nalkas de ställen där vi besegrat våra fiender och ni ser de usla sandhögar som betäcker våra stupade kamrater – välsigna deras jord – de har dött som hjältar … Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er om min vördnad, min vänskap!”
Då Döbeln avslutat sitt tal grät han, liksom de flesta av de slitna, tappra krigarna på det vindpinade torget i Umeå. Finländarna marscherade till Stockholm, där de mönstrades av det finska krigets störste hjälte Adlercreutz och hedrades med vaktgöring vid kungliga slottet.
I juni 1810 embarkerade de soldater som valt att återvända till sina hembyar. Två skutor förde dem till södra Finland. Förutom befälet var de bara 162 man. Fartygen lade till i Ingå varifrån var och en vandrade hem till sig. Alla finländska soldater som blivit ryska krigsfångar och som blivit kvar i Finland under kriget kunde också återvända hem.
Den ryske kejsaren upplöste samtliga soldattorp i Finland, flera tusen krigsveteraner drevs ut på vägarna utan bostäder, medan officersfamiljerna fick bo kvar i sina gårdar. Överbefälhavaren Adlercreutz, som hade sitt gods i Finland, stannade kvar i Sverige där han upphöjdes till greve och tilldelades Läckö slott vid Vänern på femtio år. Under den tid Läckö tillhörde familjen Adlercreutz skulle slottet heta Siikajoki för att påminna om generalens största seger.
Döbeln skulle gå mot nya krig med nya bragder och nya hårda motgångar. Han slutade sina dagar som svensk friherre och generallöjtnant.