De regeringsbärande partierna är försvagade
Man kan inte veta.
Men det politiska landskapet ser ut att vara på väg att förändras i grunden.
Socialdemokraterna och Moderaternas ställning som regeringsbildare är hotad.
I flera decennier har Socialdemokraterna och Moderaterna varit planeterna som de övriga riksdagspartierna roterat runt. Det har varit supertydligt för väljarna att statsministern antingen är S eller M och bildar regering med stöd av partier från den egna planhalvan.
Men det ser nu ut att ändras. För åtta år sedan, i juni 2006, var stödet för de två största partierna 64,5 procent i Sifos väljarbarometer.
Vid samma tid före nästa val samlade Socialdemokraterna och Moderaterna nästan lika många anhängare, 63,5 procent.
I år är bilden radikalt annorlunda. Enligt Sifos senaste väljarbarometer skulle bara varannan väljare, 50,6 procent, lägga sin röst på Reinfeldts eller Löfvens partier.
Det kan vara ett tecken på att Sverige mår bra. Att de grundläggande frågorna om jobb, studier, hälsa och ekonomi hamnat i bakgrunden och att det därför blir enkelt att satsa på outsiders som Feministiskt initiativ, Fi.
Men det kan också bero på att de stora elefanterna på den politiska scenen hamnat ur fas med väljarna. Att de inte lyckats fånga upp de frågor som är mer angelägna för väljarna än överskott i statsfinanserna under en konjunkturcykel. Exempelvis anti- rasism, jämställdhet och klimatfrågor.
Oavsett vad som är förklaringen, och det får valforsk-arna reda ut så småningom, så är de stora, regerings- bärande partiernas ställning för närvarande försvagad.
Man kan tycka att det inte spelar någon roll. Att det är rätt åt dem. Att det är på tiden. Men det är att göra det enkelt för sig.
Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna är klonade för att ta ansvar. Men som det politiska landskapet sett ut under lång tid så har de gjort just det. Samma tradition, eller känsla för ansvar, finns givetvis även i andra partier. Men inte i alla.
De som mer har drag av enfråge-partier eller aktionsgrupper har koncentrerat sig på att påverka de två stora partierna i den riktning som de själva önskar. Deras utgångspunkt har alltså inte varit helhetsansvaret. Utan att smyga upp på kanten, bli ett hot och få elefanterna att ta en annan väg.
Om Moderaterna och Socialdemokraterna försvagas rejält kommer de inte längre ställa upp på att ta helhetsansvaret. Partier överger per definition förlorarpositioner och söker sig snabbt till områden som väljarna belönar. Det är så de överlever.
Det behöver inte leda till katastrof. Men det blir definitivt annorlunda än i dag.