Just i år blev den där texten lite för enkel
Redan mellan hägg och syren tittar de fram, men det är först efter midsommar explosionen kommer. Ungefär samtidigt som mördarsniglarna, myrorna och de eviga repriserna i tv.
Värst är det förstås på Gotland och Österlen, men det finns fickor över hela landet. Man känner igen dem på de randiga tröjorna, de raffinerat sjaviga brallorna och verktygsbältena som vunnit formgivningspris på livsstilsmässan i Barcelona.
Herrarna har sin skäggstubb, damerna sina knivskarpt kapade pannluggar. De går där och påtar under sina korkekar.
De är sååå lyckliga.
Inget – och jag tror nästan att det är bokstavligen sant – inget är enklare än att skriva en spefull betraktelse om dessa reklamare på sommarbete, dessa redaktörer och stylister, strateger och konsulter som ”jobbar på distans” under årets tre någorlunda behagliga månader. En sådan text sitter alltid i krysset och är helt riskfri.
De räknas till samhällets överklass, så alla gliringar kan försvaras med att man slår uppåt. Männen saknar nästan garanterat de rejäla kvaliteter en svensk man i all tysthet ännu förväntas ha. De kan inte spetta sten, håller lien bakochfram och fan vet om de ens kan snyta sig i handen. Kvinnorna kan väl knappt reda av en sås, har aldrig stoppat ett par strumpor och skulle man be dem peka ut en kålrot på Ica, skulle de stå där med munnarna öppna, som övergivna fågelholkar.
De ber om det, för de är förstås rent objektivt löjliga i sina panamahattar och linnesjalar, i sina omsorgsfullt förverkligade inredningsreportage, med sin utstuderat spontana blandning av glaserat lergods, sina välplacerade färgfläckar på snickarbyxorna och sina gammaldags, doftande klätterrosor som ska hela vägen upp på taket, även om det krävs hela flak med hästskit för att få blomhelvetet att göra som det ska.
Inget är lättare än att börja sommaren med att skriva en syrlig text om dessa stilrena prosecco-torpare. Jag vet, emedan jag har inlett mer än en arbetssommar med just en sådan text.
Men i år sitter jag här på Österlen, lagom orakad i mina fläckiga arbetsbyxor, en kopp från en gotländsk krukmakare i handen, en panamahatt i hallen och både rosor och fikon runt knuten.
Av någon anledning känns det som om den där texten är lite för enkel, just i år.