Att hamstra är att försöka överleva
Så fort det går nu.
Telefonen ringer om nära människor som är sjuka, samtidigt som antalet döda stiger.
För två veckor sedan skrev jag att jag var livrädd, då tyckte en del att jag överdrev.
Nu växlar jag mellan djup förtvivlan och svagt hopp flera gånger per dag.
Det här är en rapport från en karantän. Hur den känns, hur tankarna går.
Jag håller mig inne och undan andra fast jag inte är 70+ än. Jag var nyss sjuk
i luftrörskatarr och orkar helt enkelt inte bli sjuk direkt igen.
Nu behövs det mycket mer information och diskussion om det som händer Sveriges äldre, både inne i våra bostäder och inne i våra huvuden.
Utan skäll och anklagelser, med omtanke och förståelse i fokus.
Enligt Aftonbladet/Demoskop har runt 80 procent av 65+-arna minskat ner eller undviker helt kollektivtrafik, att träffa andra, även familjen, och att besöka offentliga lokaler.
Men bara 13 procent säger att de helt ska undvika att handla mat i livsmedels-affärer.
Det beror på den centrala roll som mat har i våra liv. Vi kan avstå det mesta, men inte att äta.
Många får hjälp med att handla, det beskrevs fint i chatten som Aftonbladet hade i söndags där människor skickade kärlek och hälsningar till sina äldre nära och kära som sitter isolerade. Jag får mejl från unga vuxna som berättar att de handlar åt sina äldre grannar. I Facebook-grupper på olika orter kan äldre hitta yngre som kan åka till affären.
Det är fantastiskt. Men det räcker inte.
Riksdagsledamoten Barbro Westerholm, 86, en av få toppolitiker med personlig inblick i äldres situation, skriver på Facebook att en del äldre måste gå ut för att de kan inte få mat på annat sätt än att köpa den själv. Precis så uppfattar jag situationen.
Statsminister Stefan Löfven besökte pensionärsorganisationerna i veckan och ”läxade upp” de som går och handlar, utan att presentera en praktisk lösning på hur de annars ska få mat.
Undrar om han hörde svaret, att många äldre är oroliga ”över att bli väldigt ensamma i den situation som nu råder”?
Mediciner är den andra centrala frågan för oss i karantän.
Jag var tvungen att gå från det ena apoteket till det andra, trots att ”äldre” hade uppmanats att inte längre gå dit, när jag behövde en receptbelagd medicin. Den var slut överallt. När jag till sist lyckades beställa den via nätet blev jag utsatt för ett avancerat bedrägeriförsök via Postnord med bluff-sms.
Det var ganska skakande. Brottslingar försöker alltså tjäna pengar på det som händer nu.
Till känslan en del äldre har av att vara lämnade i sticket med praktiska problem kommer två helt motsatta budskap som krockar med varandra.
Du ska inte gå i affärer, eller i alla fall så sällan som möjligt. Men köper du fler än ett paket pasta eller mer än en ask Alvedon ska du skämmas.
Själv handlar jag inte i onödan, men måste ha ett lager mat och febernedsättande medicin hemma i fall jag, min man, eller båda, blir sjuka och ska vårda oss själva i hemmet.
Ni kallar det ”hamstring”. Jag kallar det ett desperat försök att överleva karantänen.