Den bästa kyparen håller tyst
Jag vill inte känna min middag. Jag föredrar att min mat och jag förblir ytligt bekanta. Att vi inte lägger bort titlarna med varandra.
Varför är det då så, när man går på en bättre restaurang (jo, jag har mer framgångsrika bekanta som bjuder mig på sådana), att allt börjar med att man presenteras för maten?
Nej vänta, det är värre än så. Det börjar inte med att man presenteras för maten. Det börjar med att man inleder ett nära förhållande med kyparen.
”Hej, jag heter Richard och jag ska ta hand om er ikväll. Jag ska strax hjälpa er med era val, men låt mig först berätta lite om vår mat-filosofi här på Bidet d’Or. Färska råvaror...”
Folk som jobbar på restaurang har ett hårt jobb. Jag började min yrkesbana som diskare på stadshotellet i Enköping, så jag vet. Omöjliga tider, omöjliga krögare, omöjliga gäster. Men när man äntligen lyckats avancera till omöjlig gäst kan man väl ändå få ha ett par synpunkter.
Alltså, jag vill inte etablera intim kontakt med kyparen, oavsett kön. Jag är förresten misstänksam mot alla som inte har något efternamn. Var har de gjort av det? Är de på flykt undan rättvisan? Blev de kypare först efter att främlingslegionen nekat att ta in dem? Saknas efternamnet därför att förnamnet inte är ett förnamn, utan ett varumärke?
Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag vill ha mat.
Ja just det, då kommer vi till maten.
”Det här är en pesto-späckad lammrulle från Italien vid en bädd av sauterade gotländska minimorötter på en spegel av dillsky. Till den serverar vi en lime och chili-timbal med koriandergrädde som tillagats enligt...”
Jahapp. Hade man hatt skulle man lyfta på den. Det man famlar efter när presentationen är klar är inte kniv och gaffel, utan några italienska artighetsfraser.
Och då har jag inte ens nämnt inredningen. Ritad av designers på syra, för gäster med kroppar från ett av Star Wars mest avlägsna planetsystem, fakturerad enligt Barnevik-tariff.
Det är bara undantagen som är uthärdliga. Teatergrillen, till exempel. Inredningen går i Stieg-Trenter-på-bordell-stil. 50-tal, röd plysch, polerad mässing. Dry martinis, torrare än en folkpartist på landsmöte. Mat som inte vill kindpussa dig innan du äter den. Och kyparna...
Den bästa av dem säger ingenting. Han är värdig som en engelsk butler. Två steg från bordet. Bara en avmätt bugning från midjan med rak rygg för att notera beställningen. Man kan lika lite bli familjär med honom som med kungen. Ja, inte vår, alltså, utan en riktig kung som inte åker Porsche och aldrig tar av sig kronan.
Vad han heter har han aldrig sagt. Jag har inte med det att göra. Men han har garanterat ett efternamn.